Idag publicerar vi en gästkrönika signerad Zlatan Hadziresic. Krönikan ska ses som ett svar på den som Jonte Karlsson skrev i söndags.
Jonte Karlsson lyfter en viktig fråga i sin senaste krönika ”Räcker det inte nu?”: hur ger vi fler svenska spelare möjlighet att ta plats i vår högsta liga? Han föreslår färre importer och att resurser används till att utveckla egna spelare. Den ambitionen delar jag. En minskning av antalet importer kan vara ett verktyg, men bör kopplas till finansierad spelarutveckling och uppföljning av ungas faktiska matchansvar.
Som specialidrottslärare inom NIU basket och tränare för KFUM Centrals U16-lag arbetar jag med åren före seniorbasketen. Efter över 20 år som tränare är min utgångspunkt att ungdomslaget, skolan och seniorverksamheten behöver ta ett gemensamt ansvar för övergången.
En plats som blir ledig kan fyllas av en etablerad svensk spelare, utan att någon ung spelare får större ansvar. Därför behöver målet vara tydligare: fler unga som utbildats i svenska föreningar ska få en fungerande väg till seniorbasketen. Det omfattar både den egna klubbens ungdomar och spelare från andra föreningar.
Tänk en 19-åring som tränar med ett seniorlag men sällan spelar. Träningen kan vara värdefull, samtidigt som spelaren behöver matcher där han får läsa försvaret, fatta beslut och ta ansvar när resultatet fortfarande är öppet. Om möjligheten saknas i seniorlaget måste klubben och spelaren ha en genomtänkt plan för var den ska finnas. På seniornivå måste prestation och konkurrens påverka speltiden. En ung spelare behöver förtjäna förtroende genom sitt arbete och sitt bidrag till laget. Samtidigt ska han förstå vad nästa steg kräver, få stöd att ta det och kunna se en trovärdig möjlighet att lyckas. Att säga ”du är inte redo” behöver följas av ett konkret arbete med att göra spelaren redo.
Förberedelserna börjar långt före den första ligamatchen. I ungdomsbasketen behöver spelarna få försvara en mot en, läsa hjälpförsvaret och fatta passningsbeslut under press. De behöver också lära sig att bidra utan boll. Sådana färdigheter måste tränas och prövas i match innan vi förväntar oss att spelaren ska använda dem på seniornivå. Svenska Basketbollförbundet beskriver matchen som en utvecklingsmiljö där unga får lära sig att tolka situationer och fatta egna beslut. För oss tränare innebär det ett ansvar att kombinera höga krav med återkoppling och utrymme att lära av misstag. Vägen vidare måste också hållas öppen för dem som utvecklas senare.
Samtidigt blir det för enkelt att förklara brister i spelarutvecklingen med att tränare väljer bekvämlighet. Om klubben vill att coachen ska utveckla unga spelare måste uppdraget synas i budgeten och i hur arbetet utvärderas. Styrelse och sportslig ledning behöver stå bakom utvecklingsplanen även under en period med förluster.
I en sådan miljö kan en skicklig utländsk spelare höja träningsnivån och hjälpa yngre lagkamrater. En rekrytering bör därför bedömas både efter matchprestation och efter vad den tillför verksamheten. Klubben behöver kunna förklara hur rekryteringen passar ihop med utvecklingen av unga spelare.
Vi bör också undersöka de ekonomiska följderna innan vi räknar hem besparingar från färre importer. Om resurser frigörs behöver klubben visa hur de används till exempelvis tränartid och bättre träningsvillkor. En regeländring blir trovärdig som utvecklingsåtgärd först när vi kan följa vad den faktiskt leder till.
Jag ser också ett värde i Jontes tanke om lokal identifikation. När publiken får följa en ung spelare från föreningens ungdomslag in i seniorlaget kan relationen till klubben stärkas. Men hur sådana satsningar påverkar publikintresset behöver följas upp. Ökade publiksiffror kan inte tas för givna.
För spelaren som lämnar gymnasiet behövs dessutom en vardag där träningen går att kombinera med studier eller arbete. När college eller en klubb utomlands blir aktuellt behöver vi hjälpa spelaren att bedöma utbildningen, träningsmiljön och möjligheten att spela. Svenska alternativ måste vara tillräckligt genomarbetade för att vara trovärdiga i den jämförelsen.
Jag vill därför se fyra åtaganden från SBL, föreningarna och förbundet:
1. Varje elitklubb avsätter tränartid för unga på väg in i seniorlaget och utser en ansvarig för övergången. Samarbetet med ungdomstränare, skola och andra föreningar ska ha plats i arbetsschemat och budgeten.
2. Unga som tas in i seniorverksamheten får konkreta utvecklingsmål, avsatt tid med tränare och regelbundna uppföljningssamtal där spelarens egen bild ingår. Om matchminuterna uteblir ska klubben tillsammans med spelaren ordna matchning på lämplig nivå och följa upp hur den fungerar.
3. Klubbarna följer varje säsong upp matchminuter och roller för unga spelare utbildade i svenska föreningar. Uppföljningen ska visa vilka som får återkommande ansvar och hur det förändras över tid. Det ska framgå vilka spelare som kommer från den egna ungdomsverksamheten och vilka som utbildats i andra föreningar.
4. SBL och förbundet kopplar eventuella ändringar av importreglerna till tydliga mål och årlig uppföljning av ungas matchansvar, ligans kvalitet och klubbarnas ekonomi. Resultaten ska användas för att bedöma om reglerna får avsedd effekt.
Jonte har öppnat en diskussion som vi behöver föra. Jag vill att den leder till åtaganden som en ung spelare kan märka i sin vardag. När vi säger att vi tror på honom ska vi kunna visa vem som hjälper honom, vad han ska utveckla och var han får möjlighet att pröva det.
/Zlatan Hadziresic
Gymnasielärare i specialidrott (NIU) vid Celsiusskolan i Uppsala och tränare för KFUM Central Basket pojkar U16.
De synpunkter och åsikter som förs fram i den här texten är helt och hållet skribentens egna. Dessa ska inte uppfattas som officiella ställningstaganden från SBL Herr.