Gästkrönika: Hotet mot landslagen

Läs del 1 här: En spade är en spade 📲

NIL (Name, Image, Likeness) är ett nytt kommersiellt verktyg för collegeidrotten i USA som antogs 2021. Att förklara NIL fullt ut är en komplicerad övning så jag gör det enklare genom följande beskrivning.

Det innebär att idrottsmän i NCAA kan tjäna pengar på att själv ha avtal med sponsorer, få betalt av sin skola för att spela samt göra reklam för varumärken utanför skolans ram samt faktiskt ha egna agenter. Detta var helt förbjudet tidigare.

Anledningen är givetvis de hiskeliga pengar som de stora collegelagen tjänat och där man nu anser att det även ska fördelas till spelarna i fråga. De allra bästa kan tjäna miljontals dollar och de nämns ständigt i media på samma sätt som NBA-spelarna när de skriver stora kontrakt. Sanningen är att några får det bättre, men majoriteten har ungefär samma ekonomiska förutsättningar som förut.

Det påminner mig även om när jag var landslagschef och skulle försäkra våra spelare. Summorna som florerade bland alla experter visade sig, när jag fick originalkontrakten, inte vara i paritet av vad det ryktades om. Men pengar är alltid kul att prata om, speciellt när man vill framställa sig själv som framgångsrik.

Klättra i näringsstegen

Men givetvis lockar den här möjligheten våra ungdomar att åka till USA, men det är få av dem som hamnar i skolor där NIL är en stor faktor. Anledningen är att de inte är bra nog, men de har ändå drömmen att klättra uppåt i näringsstegen. Det har tyvärr även blivit så att spelare idag, dels stannar längre i college, samt byter skolor på exakt samma sätt som i klubbverksamheten och allt stavas pengar. Det är en ganska stor del av debatten att spelare idag inte går i skola för att utbilda sig utan för att tjäna pengar.

NIL är givetvis inte bara ett problem i Sverige utan det gäller hela Europa och här har FIBA samt andra tunga basketorganisationer något att hitta lösningar på. För just nu dammsugs kontinenten på unga idrottstalanger. Det skadar alla länders ungdomsprogram där framför allt Spanien har beklagat sig.

En av anledningarna är att många skolor, oavsett om spelaren får mycket pengar eller ej, vill att deras spelare ska var hos dem under sommarmånaderna och träna. Vilken ungdom med stora drömmar vågar säga emot då, samt välja ett landslag som kanske inte alltid håller den största kvaliteten? Just den ska jag återkomma till i nästa krönika.

Det finns även andra orsaker än NIL till att spelare tackar nej till våra ungdomslandslag. Det är allt från ont i visdomständer, det är inte roligt, samt jag behöver träna annorlunda för det har min agent sagt. Men när åtta av de tänkta tolv till vårt U20-landslag säger nej så är det klart att vi inte, med vårt relativa lilla urval av spelare, blir speciellt bra.

Landslagstrogna

På damsidan fungerar NIL likadant, men där är tjejerna ofta mer landslagstrogna och har en annan inställning än killarna. Notera att en spelare som Tilda Trygger (stor talang och ansedd så även i USA) spelade både för damlandslaget och U20-landslaget denna sommar vilket gläder. Utan att ha någon kunskap hur Tilda valde och varför så visar det ju att är du en talang så kan du oftast själv välja hur du vill planera din sommar. För om skolan vill ha dig så är det faktiskt du som bestämmer. Och då ska ni komma ihåg att Tilda spelar för NC State som är en stor och ansedd skola i dambasketen.

Men med killar är det något annat. Deras drömmar samt kunskap om hur saker och ting fungerar är ofta ganska naiva. Jag har tyvärr sett många av dem vingla iväg till tveksamma karriärer utomlands och sen försvinna helt. Sen kan man ju undra varför de inte förstår nyttan att vara med i ett landslag då det dräller av agenter på mästerskapen där de har en möjlighet att visa upp sig.

Sanningen är att vi inte haft speciellt många killar med framgångsrika NCAA-karriärer undantaget Jeffrey Taylor och kanske någon till. Elliot Cadeau kanske är en annan, men han byter nu från ansedda North Carolina till Michigan. Jag gissar att det är NIL-pengar involverade samtidigt som jag aldrig varit en stor fan av honom. Det finns många andra som lyft honom så min bekräftelse behöver han inte. Dock har han varit med i ett ungdoms EM, men sedan dess har landslaget inte varit av intresse Men att sitta i en TV-soffa och tala om hur mycket han bryr sig om svensk basket gick bra.

Killar har tyvärr ofta också någon egen idé om hur bra de är eftersom vi, som nämndes i en tidigare krönika, har en förmåga att skriva och prata upp dem utan att vi har kunskapen om vad en internationell talang är. Även jag har varit ung och gick många gånger på det där med hur bra jag var, vilket är normalt men smärtsamt när jag spelade mot de verkligt bra. 

Tyvärr har jag samma befängda inställning idag (att jag är bra) när jag spelar golf och får för mig att jag kan träffa green från 175 meter med en träklubba i dåligt läge. Snacka om idiot! För mig är det då viktigt att någon klok golfare berättar just det för mig så jag kan ändra mina puckade tankar.

Mentorer och kloka människor behöver givetvis även unga basketspelare. De som kan ge ärliga råd samt förklara hur det ligger till på ett nyanserat sätt. Inte några agenter som har egna intressen och tankar som oftast inte sammanträffar med verkligheten. Lika lite som de som blåser upp dem i media. Det är här som de ansvariga i Svenska Basketbollförbundet har ett jobb att göra, Och inte bara de, utan även våra klubbar i de högsta serierna. Mer om det kommer kommer senare.

/Jonte Karlsson

De synpunkter och åsikter som förs fram i den här texten är helt och hållet skribentens egna. Dessa ska inte uppfattas som officiella ställningstaganden från SBL Herr.

📲 Här hittar du alla tidigare publicerade krönikor!