Gästkrönika: En spade är en spade
Publicerad:
Jonte Karlsson är tillbaka med en gästkrönika där han bland annat funderar över det landslagsprogram som finns på herrsidan.
Efter att jag under en TV-sändning fick feeling och gick ”bananas” i ett rant (ventilerade starka känslor) om de spelare som tackar nej till att spela i våra landslag, så blev jag både uppringd samt meddelad per sms om olika synpunkter i frågan. De var i ärlighetens namn mest positiva kommentarer till mitt utlägg, men det fick mig ändå att seriöst börja fundera över vårt landslagsprogram på herrsidan.
Vi är ju för närvarande experter på att tala om hur bra Sverige har blivit i basket, hur många fler som spelar, hur fantastiska ”stjärnor” vi har, hur stort intresset är samt annat lullull som produceras i media. Allt är väldigt enastående och bättre än någonsin. I mångt och mycket är det samma personer som alltid uttalar sig och tyvärr så saknas fakta. Det är mer känsloyttringar över något som inte är, utan något som vi skulle vilja att det var. Många gånger ligger samma personer bakom detta märkliga PR-tåg som till viss del är sant, men totalt sett är väldigt överdrivet. ”Fake news” kallas det av vissa, för mig är det mest hederlig propaganda.
Visst är Sverige bättre och vi kan vara stolta över vår placering i herrarnas EM samtidigt som vi tagit steg på rankingen. Inte enormt fantastiska utan vanliga steg då vi fortfarande rankas som nr 40 i världen samt nr 21 i Europa. Jämför vi det med andra bollsporter i Sverige så är inte det så märkvärdigt… Fakta är att fotboll, bandy, ishockey och handboll rankas högre. Volleyboll och basket ligger på ungefär samma nivå. Men det är väl inget att skämmas över? Vi är ett litet land där vi dessutom inte riktigt kan förlika oss med det där med elitidrott och de pengar som behövs för att vara riktigt konkurrensdugliga.
Jag nöjer mig i stället, lite modest, att konstatera att vi hade framgång med landslaget på herrsidan och de spelarna/ledarna skall vara stolta och glada över sin prestation. Dessvärre tror jag att detta ”hallucinerande” med att sprida evangeliet om vår förträfflighet får oss att invaggas i något som inte stämmer med verkligheten, vilket gör oss nöjda.
Vi glömmer därför att arbeta för att vi skall bli riktigt bra (och dit är det långt) för att vi tror ju oss ändå vara "bättre” än någonsin. Eller är det någon som kan peka på något som gjorts för att sporten basket på planen skall bli bättre? Vi fyller arenorna när landslaget spelar, vilket är enastående jobb av de som arbetar med den frågan. Det kommer att ge vissa förutsättningar att sälja produkten så att vi blir bättre. Men hur vi spelar basket på elitnivån samt skapar nya spelare för detta är det ingen som föreslagit.
Det finns ett uttryck som säger att ”en spade är en spade” vilket betyder att sanningen sägs utan försköning. Jag tror att om vi har en sund omvärldsanalys så kommer det bli enklare att kunna förbättra oss.
För sanningen just nu är att vi på ungdomslandslagssidan är rätt undermålig. Det är ju där som framtidens landslagsmän skall formas samt lära sig vad det innebär att spela mot och med de bästa.
Kika på nedanstående placeringar i sommaren ungdoms EM så förstår ni vad jag menar:
HU16 Sverige 11:a i B-divisionen
HU18 Sverige 16:e i A-divisionen
HU20 Sverige 9:a i B-divisionen
Anledningen till min förtret är att det kommit till min kännedom att många spelare på herrsidan (inte alls samma problem på damsidan) tackar nej till att delta i våra ungdomslandslag. Orsakerna är varierande och det finns en mängd olika anledningar beroende på vilka spelare som säger nej. Efter att ha forskat lite i frågan så kan jag nog påstå att frånvaron i vissa fall är rätt tveksam, och för mig är den inte acceptabel.
Förr i tiden var det alltid en ära samt en självklarhet att spela för landslaget. Gjorde du det inte av någon anledning så var du oftast inte välkommen tillbaka. Speciellt inte då det var fina och bra turneringar som var roliga samt bra för det egna varumärket. För mig finns det inget finare än att få representera sitt land och det gäller ju faktiskt än idag. Det är bara att titta på de NBA-spelare som var med i årets EM så förstår vi att det där med nationalitet och stolthet är viktigt. Så är det tyvärr inte alltid i vår egen verksamhet, och i och med Bobbi Klintmans sena avhopp till EM så aktualiseras frågan ytterligare.
Jag känner inte Bobbi, har aldrig pratat med honom och vet inte riktigt hur han motiverar sin frånvaro utan jag bygger mina tankar på vad han sagt i media. Och för mig håller inte de argumenten. Dock respekterar jag vad varje individ väljer för den rätten har alla. Däremot anser jag att det skall finnas konsekvenser för de som inte ställer upp. För hur skall du bygga lag för framtiden om du inte vet om spelare tänker vara med eller inte?
Klintman i all ära men det här beteendet har spridit sig och det fanns flera ungdomslandslagsspelare (killar) som inte ställde upp den här sommaren. Tyvärr sprider sig beteendet på herrsidan, dock inte på damsidan vilket kan anses lite märkligt.
Men som vanligt har det blivit en lång krönika. Om du är intresserad av ämnet så skall jag utveckla det i nästa del och även ge exempel på vad som får ungdomarna att säga nej samt kanske även något förslag på vad som kan göras. Den delen publiceras nästa vecka.
/Jonte Karlsson
De synpunkter och åsikter som förs fram i den här texten är helt och hållet skribentens egna. Dessa ska inte uppfattas som officiella ställningstaganden från SBL Herr.