Krönika: Frågeboxen är tillbaka

Först vill jag tacka för de frågor jag fått samtidigt som jag gläds åt att många av dem är både seriösa och adekvata. Det gör mig glad att vi här inte alltid behöver det snabba sociala mediet för att prata basket, utan det känns mer genuint samt att det finns tid hos er läsare för att seriöst begrunda era frågeställningar. Tyvärr hinner jag inte riktigt svara alla denna gång beroende på utrymmesbrist. Men vi sparar de som inte fått svar så kanske vi kan återkomma med dem senare? Eller så ger det mig idéer att skriva krönikor om de ämnen ni nämnt.

Vem är den bäste importen som spelat i Sverige 70-talet och framåt?

Faktiskt nästan omöjligt att svara på då nivån på basketen varit så skiftande under årens lopp. Tror inte att det finns ett riktigt svar på den frågan utan den beror på vem du ställer den till. Men jag kan nämna en spelare, från NBA, som imponerade väldeliga på mig när jag började i ligan och det var Bob Nash som spelade i Alvik. Han åkte tillbaka efter sin säsong i Sverige till just NBA och det säger en del. Efter det finns det mängder av andra fantastiska spelare, men det upphörde någon gång i början av 2000-talet om du frågar mig.

Skulle en begränsning av antalet utländska (icke EU-spelare) förbättra eller försämra SBL? Om svaret är en sämre liga skulle det ändå inte vara bättre för svensk basket i stort och särskilt med avseende på att få fram bättre unga spelare? 

Det är en bra och relevant fråga. I och med att det inte är ett krav från SBL så är det ju ändå upp till varje klubb att svara på så kanske att det inte behövs något regelverk som minskar antalet? Jag är egentligen inte så mycket för begränsningar, speciellt inte om du har internationella tankar och mål. Det hindrar snarare än att främja de som tävlar där. Om ligan blir sämre med färre importer är jag inte säker på. Många av de spelare som finns inhyrda idag ser inte alltid till att kvaliteten blir bättre. Samtidigt som de tar ekonomi från unga lovande svenskar.

Vilken klubb är bäst på att ta hand om unga spelare och utveckla dom till att bli toppspelare i SBL? 

Rent historiskt är det Södertälje som fostrat mängder av landslagsspelare genom åren på både pojk- och flicksidan. Tyvärr har de tappat den förmågan under de senaste åren. Jag tycker nog inte att något av SBL-lagen är speciellt bra på att få fram egna talanger. Givetvis kommer Norrköping och Luleå att protestera, men de har ju RIG i sina kommuner och det är de bästa från hela landet som kommer in där. Det blir då frestande för dem att anse att det är egna talanger, men så är det ju inte. Som det ser ut nu, och även till stor del historiskt, så kommer de stora talangerna från mindre klubbar i hela landet.

Vad hände egentligen med domare Staffan Andersson? Många som undrar, en av de bättre domarna vi haft och en otrolig härlig person utanför plan också. 

Staffan slutade döma efter ett beslut av domarkommittén för några år sedan. Anledningen var att han föll för åldersstrecket då han faktiskt var 55 år sin sista säsong. Det internationella förbundet FIBA har en åldersgräns för domarna på 50 år, sen ser de gärna att man fyller på med yngre domare. Anledningen stavas fysik och är den enskilt största anledningen till att inte fortsätta. Det går att få dispenser, men det är relativt ovanligt och då Sverige tillhör FIBA samt deras regelverk så följer vi oftast deras rekommendationer. Staffan är dock en av de domare i Sverige som dömt vid högst ålder.

Borde vi uppmuntra spelare, oavsett position att åka till Europa eller USA? Jag menar inte att dissa Sverige, men många av våra bästa åkte ju utomlands tidigt. 

Egentligen inte, men samtidigt tycker jag att det är bra att de åker då de sällan får rätta chanserna här hemma. För många är det ju även en dröm att få åka i väg då det handlar om så mycket annat förutom basketen. Annat land, annan kultur, studier och nya erfarenheter och kompisar. I ärlighetens namn så är det ju även många som åker till mindre skolor och lägre divisioner. De skulle då lika gärna kunna vara hemma och i princip kunna få samma utbildning här, om vi nu skulle våga släppa fram dem.

Kom även ihåg att de som blivit bäst av de som varit utomlands säkert hade kommit högt upp i den internationella basketen även om de varit hemma. Vi glömmer många gånger bort de som även försvann helt efter sina utomlandsvistelser. Men den här frågan tål att diskuteras och framför allt måste svensk basket hitta möjligheter att utveckla unga spelare på ett bra sätt. Men då krävs det att vi vågar bli fler i SBL, samt att de även får möjligheter till att spela i Superettan.

Specialtränar vi stora spelare som vi borde, och hur många träningstimmar borde en 15-åring ha i veckan? 

Jag tror tyvärr att vi ”glömt” bort att träna stora spelare i centerrörelser och insidespel då basketen förändrat sig och blivit mer skytte och allround betonad. Det är nog lika i Europa där det inte heller finns många klassiska centrar. Vi pratar nu oftast om att de skall kunna skjuta utifrån samt sätta bollen i golvet och attackera. Det är synd kan jag tycka då spelet tappat en dimension för mig som är skolad i något annat. Men samtidigt är jag övertygad om att pendeln svänger tillbaka igen om ett tag. Den brukar nämligen göra så….

Hur mycket en 15-åring skall träna är individuellt, men ganska mycket kan jag tycka om de vill ha en utveckling så att de kan spela internationellt. Det vi många gånger glömmer i svensk basket är att delen fysisk träning är lika viktig som den basketmässiga. Samma gäller givetvis mental träning samt hur de äter och vilar efter många aktiva timmar. Det finns flera unga spelare (jag har i tidigare krönikor namngett dem) som med fler kilo muskler redan skulle spela internationellt i Europa. För mig är fysiken den enskilt viktigaste biten till att vi ligger efter med vår basket.

Vad är grejen med alla dina ringar? 

Den var oväntad! Jag har alltid gillat silversmycken och varit svag för rockmusik. Det tyckte inte alltid mina amerikanska coacher om när jag var ung så de både tvångs klippte mitt långa hår, och förbjöd mig ha ringar/smycken för annars fick jag inte vara med (du kan ju tänka dig den åsikten i det PK riktiga klimatet idag). Jag har även haft familjemedlemmar som inte alltid uppskattat min smak för dylika saker. Så jag var snäll och lydde.

Någonstans vid 50 års ålder insåg jag att jag inte behöver bry mig om vad andra tycker och efter det har det blivit en grej. Dödskallen på mitt lillfinger sitter där som en hyllning till Keith Richards i Stones som har något liknande på sig och ett tag var jag rent hopplös eftersom jag hade massor på mig. Idag, nu över 60, så känner jag mig inte lika rebellisk så jag har dragit ned på bling blinget, men lite har jag kvar.

/Jonte Karlsson

📋 Här hittar du Jontes tidigare krönikor!

De synpunkter och åsikter som förs fram i den här texten är helt och hållet skribentens egna. Dessa ska inte uppfattas som officiella ställningstaganden från SBL Herr.