Krönika: En pusselbit av många
Både herr och damlandslag är inkvalade till EM 2025 och det är ytterligare ett tecken på att den svenska basketfamiljen just nu mår ganska bra.
Svensk basket befann sig länge, jämfört med många andra europeiska länder, i ett bakvatten. Relativt få deltagare, relativt få spelare på hög internationell nivå (svårdefinierat begrepp, men ...), relativt låga publiksiffror i de inhemska ligorna och inget eller sparsamt deltagande i internationella cuper för klubblag.
Under en stor del av mitt liv som mer eller mindre verksam inom basketsporten – spelare på låg nivå, journalist, anställd på SBBF – har man sagt att framgångar för landslagen är det som kommer att få sporten att växa.
Tittar man på de senaste tio åren är det ganska enkelt att konstatera att det inte alls finns ett tydligt samband.
2012 kvalade vi in till EM 2013 med både damer och herrar. För damerna var det första EM-turneringen sedan 1987. Herrarna spelade EM 2003 som arrangör, men kvalade in för första gången sedan 1995.
Inte fullsatt
Kvalmatcherna 2012 spelades i Södertälje för damerna. Det var inte fullsatt i en arena som tar cirka 2 000 åskådare – trots att Sverige spelade otroligt bra. Herrmatcherna spelades i Borås och Norrköping och hade nånstans mellan 2 500 och 4 000 åskådare. Sedan dess har Sverige spelat på Hovet och Globen med väsentligt högre publiksiffror i EM- och VM-kval. Damerna har haft större framgång än herrarna, men det är andra faktorer som fått basketen att växa än framgångar för landslagen.
En förklaring är förstås sociala medier och att basket är en sport som passar väldigt bra i ett kort format med fantastiska highlights. En annan är en ny och ung generation som växt upp med amerikanska proffsligan NBA och fått ett intresse.
Jag tror själv att pandemin som fick många att spela utomhus bidrog till att synliggöra sporten och visa upp hur enkelt, men ändå raffinerat basket är.
Min vän Nick Rajacic, min poddkollega i Bänkvärmarna och SVT:s expertkommentator under bland annat EM-kvalmatcherna, har hur länge som helst menat att det här var det viktigaste EM-kvalet någonsin. Det är förstås svårt att mäta, men naturligtvis spelar framgång för landslaget roll.
SVT sände direkt i SVT1 och 2, och TV-publiken kunde följa en dramatisk avslutning där varje anfall i fjärde quartern och förlängningen kändes som avgörande. Hopp, förtvivlan, förtvivlan, hopp igen och till sist ett förlösande jubel.
Finns inget underverk
Så vad gör svensk basket nu då? Vad gör SBL? Man fortsätter att lägga pusslet, bit för bit, dag för dag, match för match.
Det finns inget annat sätt. Det finns inget patent, det finns inget underverk som uppenbarar sig och visar dörrarna till ett paradis med ständigt utsålda matcher, stor massmedial uppmärksamhet och allt fler barn och unga som vill spela, bli ledare, domare och publik.
Som min krönikörskollega Viktor Petrovski var inne på häromveckan, den stora massmediala uppmärksamheten är ytterst svår att få till numera med redaktioner som är slimmade till anorexins gräns.
Här måste klubbarna jobba själva, i sina nätverk, med sina sociala medier, med sina plattformar. Svensk idrott bygger fortfarande till stor del på ideellt engagemang, men för att få det engagemanget måste man erbjuda något tillbaka. Glädje, delaktighet, en känsla av att betyda något, en möjlighet att utvecklas, lära känna nya människor och sammanhang.
Det är också i den typen av sammanhang vi hittar de nya ledarna, de nya domarna som därmed bidrar till att göra det mer attraktivt att spela.
Behöver hitta metoder
Världen förändras ständigt. För inte så länge sedan bestod landslaget av spelare från Basketligan/SBL till åtminstone 50-75%. Det ser inte ut så längre och vi kommer knappast tillbaka dit.
Men vill SBL fortsätta vara en attraktiv liga behöver man hitta metoder som gör det lockande för unga svenska spelare att spela i SBL, antingen innan de tar nästa steg i sin karriär eller efter de varit utomlands i en klubb eller på high school/college.
SBL och svensk basket behöver ha till exempel Ludde Håkanson som förebild. Han var en tidig talang som spelade EM 2013 som 17-åring. Han har väntat i 12 år för att få göra det igen. Men han har inte väntat, han har tagit motgångarna med framgångarna, fortsatt jobba, lägga pusslet och är i dag vid 29 års ålder EM-spelare igen och viktig spelare i ett lag som spelade final i världens näst bästa basketliga, spanska ACB.
Det ska bli otroligt roligt att se honom och alla andra svenska basketspelare inspirera en kommande generation i två EM-turneringar i sommar.
/Henrik Schöldström
De synpunkter och åsikter som förs fram i den här texten är helt och hållet skribentens egna. Dessa ska inte uppfattas som officiella ställningstaganden från SBL Herr.
