Gästkrönika: Vi är för fega

Coacher. Det är vi som är fega. Vi coacher duckar för utveckling. Vi gömmer oss bakom gamla övningar, gamla sanningar och gamla ursäkter. Vi vågar inte testa nytt, för då riskerar vi att avslöjas – att allt det vi trodde var rätt kanske inte längre håller. Och därför står vi still, medan världen springer ifrån oss.

Jonte Karlsson skrev en krönika ”Landslag - ska vi ha det” och jag bara kände att det här måste jag svara på. Han gick lös på basketbollförbundets ramverk för spelarutveckling och kallade det för ”pretentiös” och ”svårläst”. Jag kallar den nödvändig!

“Lägg ner eländet”? Nej tack.

Men innan vi går in på responsen på det så gav han även sig på Easy Basket och där blev jag irriterad. Han skrev typ lägg ner eländet och att det inte gagnar elitidrotten. Håller inte med någonstans. Jag tror inte våra spelare kommer bli bättre av att vi får in resultatpress tidigare. Det är snarare mest en effekt för vuxna som vill känna sig duktiga genom att mäta det genom vinster och förluster. Jag kan bedöma prestation utan att veta resultatet. Och om jag ska vara ärlig, jag coachar knappt (dvs det många anser är att coacha, att skrika ut minutiösa instruktioner) utan jag hejar på, försöker prata med spelarna om vad de kan göra och framförallt så analyserar jag om den längre inriktningen jag har på min träning gett effekt. Det behöver jag inte resultat till att göra. 

Snarare så hör jag ofta kritik av folk som säger att vi har för kortsiktigt tänk i till exempel SBL Herr där vi inte vågar spela unga spelare för vi tänker resultat. Men bland 8-12-åringar vill vi göra exakt det? Skumt. Men då kommer kanske den andra sidan av foliehattarna som Jonte beskriver och skriker: Man måste tävla för att bli bra! Absolut, det håller jag med om till 100%! Det gör i alla fall jag varje träning med mina 9-åringar. Men jag behöver inte ett resultat för att se om de kämpat eller inte. Och de sju till åtta omgångarna per år definierar knappast vart jag vill med mina spelare. Så ja, jag tycker Easy Basket är fantastiskt. Att komma dit och se alla glada spelare som kämpar (och tävlar) med engagerade ledare och föräldrar. Det är fantastiskt. Jag behöver inte ha resultat för att säga att det är bra. Att vi har engagerade spelare och ledare är resultatet jag vill ha.

Ramverket kräver mer av oss

Men åter till ramverket.

Det Jonte antyder är att ramverket inte är en plan för att vi ska få en bra elit och bra landslag och där tycker jag att han har fel.  När vi pratar om hur vi blir bra som elit och i landslagen så tycker jag de två största faktorerna vi behöver prata om, är hur vi ökar den pool med spelare som vi har och hur får vi som absolut mest effekt av den.  Ramverket är för mig nödvändig för att svara på den andra delen.

För mig blir diskussionen skev när han menar på att den är till för hur vi tränar ungdomar och vill istället att vi ska fokusera på en plan för hur vi blir bra på sporten. Det är inte motsättningar, snarare tvärtom. Ungdomarna är förutsättningen för att vi ska bli riktigt bra på sporten. 

Visst, det är faktiskt en bra idé med en plan för landslagen och hur vi faktiskt tar hand om de duktiga ungdomar som tillvägagångssättet i ramverket skapar. Men det är nästa steg. Ett program kring landslaget och en röd tråd är också något jag efterfrågat, men det kommer inte ge någon effekt om vi inte har ungdomar som är bra nog.

Men sen står ramverket för något nytt, något som coacher inte är vana vid, och då möts det med kritik. Jag hör det från ganska många håll, lite i linje med ”det vi alltid gjort funkar”. Gör det verkligen det? För om jag jämför med mitt jobb så finns det nästan ingen annan bransch där folk stolt säger: ”Vi gör som på 80-talet, för det funkade då.” Förutom idrotten! Folk hade ju skrattat. Men inte inom idrotten.

Såklart behöver ramverket sättas i en kontext som utbildning, mentorskap och framförallt att man vågar testa och skapa erfarenhet. Där många andra tror att det är någon sorts ”låt gå” coaching som man ska ha så är det snarare tvärtom, det här sättet som ramverket pratar om kräver mer av ledare än någonsin. Tidigare fanns det mallar och planer som man enkelt kunde följa och det är inte det här. Vi som coacher behöver anpassa oss, till miljön, till spelarna, till spelet! Vi behöver analysera hur spelet ser ut, vad våra spelare behöver utveckla och sen skapa en miljö (övning, matchsituation) som gör att de får lösa det problemet.

Vad behöver vi då? Vi behöver bättre ledare. Mer utbildade och kunniga ledare. Modiga ledare med öppet sinne! 

Och där ska ramverket vara som en ledstjärna. Vad är det då ramverket försöker förmedla? Jag tänker inte gå in på alla delar, men det stora som jag fått med mig i mina samtal med förbundets basketutvecklare och andra coacher är att vi måste utgå mer ifrån spelet. Gör vi inte det då frågar säkert något. Jo, till viss del, men inte så mycket som man borde. Läs dokumentet!

Vi säger att vi utbildar – men vi fostrar lydnad

Och då kommer jag lite tillspetsat till min fördom kring många tränare som de är nu, de där tränarna som själva blev tränade under 70 till 90-tal och som lärt sig ett visst sätt. Det ska vara coachen som står och skriker minutiösa instruktioner, spring dit, spring hit, passa, SKJUT! Det ska vara coachen som på ungdomsnivå skäller när det inte funkar, för skälla är en del av idrotten. Det ska vara coachen som bara kan må bra om man fick med sig ett rosa protokoll och allt värde lades i vinst eller förlust (ja, även jag börjar bli gammal. För er nya i sporten så förut fick man ett rosa protokoll om man vann och ett gult om man förlorade). Det ska vara coachen som lär oss att springa i mönster (flätan, flex eller något annat spelsystem) snarare än den som får oss att kunna fatta beslut i pressade situationer. Men det är förlegat, vi har en helt ny generation av människor på väg upp som behöver behandlas på ett annat sätt och framförallt, forskningen har gått framåt och det finns nu bevisade sätt som är bättre på att lära ut allt på, inklusive basket. Det är det sättet som ramverket försöker förmedla!

Det är snarare det där drivet efter resultat (som jag beskrev i Easy Basket-delen) som gör att vi vuxna, ja vi, tar genvägar för att nå dem så vi sänker taket på spelarnas utveckling. Vi för in system, inkastsystem, vi tränar mönster, vi toppar, vi bänkar spelare, och så vidare. För att det är viktigt för vårt ego med det där rosa protokollet utan att fundera på vad det gör med de där ungdomarna vi har ansvar för.

Vi coacher snackar om mod, men vi är ofta de minst modiga i hallen. Vi kräver att barnen ska våga misslyckas, men själva vägrar vi släppa kontrollen. Svensk basket behöver inte fler övningar. Den behöver fler modiga coacher.

Och tills vi vågar bli det, är det inte spelarna som håller tillbaka utvecklingen – det är vi..

/Henrik Johansson

De synpunkter och åsikter som förs fram i den här texten är helt och hållet skribentens egna. Dessa ska inte uppfattas som officiella ställningstaganden från SBL Herr.

📲 Här hittar du alla tidigare publicerade krönikor!