Krönika: Lika inför reglerna?

Samhället idag domineras i mångt och mycket av unga människor och deras sätt att se på saker. Det skall gå fort och det skall finnas mycket att välja på, samtidigt som det ofta handlar om det egna jaget. Det är mycket som förändrats i sättet att se på livet, samt att vara medmänniska jämfört med bara tio år sedan. Det är kanske bra och helt normalt då det ändå är de unga som skall stå för att vi utvecklas. I mitt tycke är den enda viktiga faktorn att vi, oavsett ålder, unga som äldre, behandlas någorlunda likvärdigt.

Men oftast är det väl ändå kanske så att vi i Sverige har någon form av rädsla för det som kallas erfarenhet och kunskap. Något som ofta kommer med att du blir äldre. På arbetsmarknaden idag är det svårt att få arbete när du är över 50 år, oavsett vilket CV du har. I många andra länder värderas ålder på ett helt annat sätt och i basketen ser vi mängder av exempel på det i de internationella ligorna. Spelarna blir äldre samtidigt som en del coacher fortsätter på meriterande jobb fastän de är över 70 år. Eller vad säger ni om Greg Popovic i San Antonio Spurs och Svetislav Pesic förbundskapten för Serbien i det senaste VM-slutspelet. De är bara några exempel.

Så internationellt behandlas de äldre med respekt runt och på banan, men under tävling och matcher så är det även samma måttstock för de yngre, och det känns ju bra. Men hur har vi det på den svenska basketfronten? Vi som alltid pratar om att det är ungdomarna som är vår framtid och då gärna skryter om all den talang de besitter. Men om vi behandlar dem likvärdigt som de äldre, är ju en fråga vi kanske borde ställa oss. Jag har en gång sagt att unga basketspelare i ligan är bra på att åka buss i Sverige, samt dela ut vattenflaskor på bänken. Det har blivit bättre med deras speltid i år, men om vi är ärliga så beror det mycket på att många lag dras med skador. Ändå så har de unga i mina ögon spelat bra när de fått chansen.

Lägre toleransnivå

Det övergår därför mitt förstånd att coacher inte ger dem chansen att spela mer när de ligger under, alternativt leder med massor i matcherna. Det kan ju knappast vara motiverande att få komma in med en minut eller mindre kvar av speltiden. Oavsett om laget leder eller inte. Dessutom kan jag även se att toleransnivån hos coacherna, när de unga väl får chansen att spela, är avsevärt mycket lägre än det är hos de etablerade spelarna. Vilket jag tycker är bedrövligt. Att många sedan har synpunkter på att vi inte får fram tillräckligt med spelare är kanske inte så svårt att förstå med vad jag beskriver här. Vem vill spela vidare, när du sällan får chansen och därmed inte heller någon motivation, eller feedback för hur det går för dig.

Inte nog med att de särbehandlas, och även illa ibland, av sina coacher. De skall även stå ut med att domarna många gånger behandlar dem som om de skall fostras/straffas på något sätt. Jag har aldrig förstått varför, så jag passade på att prata med domarchefen Oscar Lefwerth efter en match. Han erkände att den här frågan faktiskt tagits upp på några av domarnas möten. Och då förstår vi ju att det finns en sanning i det jag skriver. Ni vet att jag oftast försvarar de svenska domarna och många gånger tycker de gör ett bra jobb, men i den här frågan är vissa av dem riktigt usla. Det stör mig väldigt mycket och under en match kom jag på mig själv att stå och skrika på en domare så irriterad var jag. Och det beteendet vet ni ju som läser mig att jag inte tycker är försvarbart.

Tre unga spelare

Jag satte mig ned för att titta på tre unga spelare som får en del speltid och som jag gillar: Melker Delryd (Uppsala), Adam Massarsch (Södertälje) samt Anton Lindqvist (Umeå). De är alla det vi kallar lovande. Det finns även en annan sak de har gemensamt. De ser ibland ut som en tagliatelle i en torktumlare när de skall spela fysiskt. Förklaringen är enkel då de alla tre saknar muskler och kilon, vilket är ganska vanligt i unga åldrar. De har, utan domarnas snedvridna syn på dem, fullt upp att spela försvar på postande spelare. Och ni som ser basket kontinuerligt vet att det mesta i dagens basket handlar om att få missmatchsituationer där den större spelaren skall posta upp.

Domarna kan göra det lätt för sig och säga att de är svaga och därför inte orkar hålla mot och då spelar mer med händerna. Det kan väl vara möjligt någon gång, men det gäller ju alla andra spelare också. Dessutom kan jag ibland tycka att några domare är fega just för att de vill kompensera när de äldre gnäller och då blåser de på de yngre. Det hela ger i alla fall mig en dålig smak i munnen. Och än värre är det faktiskt att spelarnas coacher (det gäller inte bara de tre som coachar ovan nämnda spelare, utan alla i SBL) inte försvarar de unga som behandlas annorlunda. Är det så illa att de inte bryr sig mer än när amerikaner eller etablerade spelare får foul? I så fall är det utomordentligt svagt ledarskap.

Petiga fouls

Jag kan garantera att om jag coachat hade jag skällt som en bandhund (det gjorde jag kanske ändå förresten) på de domare som jagat mina unga spelare med petiga fouls och andra regler. Det är av yttersta vikt som äldre, att stå upp för de vi kallar framtiden. Särbehandling är en av de värsta avarter som finns om vi vill ha utveckling.

Men för mig är det enkelt numer eftersom jag inte kan stå där och skrika. Jag kan i stället lägga repriser och visa vad som händer de gånger jag kommenterar matcherna i TV-sändningarna på Expressen. Då tror jag att det kanske går att påverka lite. Vi kan nämligen inte tillåta att det här får fortgå.

/Jonte Karlsson

📋 Här hittar du Jontes tidigare krönikor!

De synpunkter och åsikter som förs fram i den här texten är helt och hållet skribentens egna. Dessa ska inte uppfattas som officiella ställningstaganden från SBL Herr.