Krönika: Dömt att misslyckas eller finns det hopp?
Domarna är, och har alltid varit, ett stort samtalsämne inom idrott. Ibland omgivet av kritik och kontroverser, ibland helt tyst.
Ramarna för denna krönika och mina åsikter i ämnet, är våra "yrkesdomare”, det vill säga de som har uppdrag att döma matcher i SBL och har dömandet som ett deltidsyrke.
De domare (hjältar) som offrar egen tid för några få hundralappar och ser till att kulturfenomenet ungdomsidrott överlever berör jag inte. De förtjänar en helt egen krönika.
FRÅGA: Har domarna en större roll i SBL än vad vi vill erkänna?
Domarna i SBL är en del av både min och mina spelares vardag och försörjning. Ett par blåsningar åt fel håll kan göra mig arbetslös och det är ingenting att skämta om. Samtidigt kan ett par blåsningar lika gärna ge mig en löneförhöjning nästa säsong.
Låter ”Vi vill se spelarna, inte domarna” bekant? Påståendet är sant, men den retoriken bäddar för en ojämn fördelning av ansvar och leder till dysfunktionalitet. Domarna kan nämligen påverka matcher i långt större utsträckning än någon enskild spelare någonsin kunnat. Domare är vår polis och utan dom råder anarki.
Vi måste ställa krav på våra domare – men också visa dom mer respekt!
Med stor makt kommer stort ansvar och då kan, och ska domare, inte beskyddas. Domarkåren är vår polis och polisen skall alltid hållas till en högre standard precis som brandkåren, läkare, politiker med flera. För att deras makt är i princip total.
Domarna måste kontinuerligt utmanas och granskas för deras roll är enormt stor.
Förminska inte rollens betydelse genom att freda dom – utmana dom. Samtal och resonemang, offentligt eller bakom lyckta dörrar, vad gäller felaktigheter, bedömningar eller potentiella förbättringar skadar inte varumärket SBL. Censur och tystnadskulturer skadar varumärken.
Felaktiga blåsningar kan leda till att coacher blir av med sina jobb, så det är allvarligt. Som coach har jag alltid tagit domarna på allra största allvar och ser dom både som en tillgång, men också ett potentiellt hot precis som motståndarlagen. Att döma SBL är ingen lek. Varje blåst eller missad blåsning kan påverka mitt jobb.
För att sätta detta lite i perspektiv begår två tävlande lag mellan 50+ misstag per match, varav ungefär hälften är vanliga turnovers. Den andra halvan är mindre misstag som missade roteringar, passningar eller enkla missar. Det finns INGEN som kan tala om för mig att domarna generellt gör fler misstag än vi spelare och coacher gör i varje match.
Spelare, coacher och domare kritiseras ibland av bloggare, tweetare, journalister etc och det är en del av verkligheten. Så måste det få vara även om åsikterna ofta brister i både saklighet och kunnande, men åsikter är åsikter och fakta är fakta. Åsikter måste få ha sin plats.
Ett fakta är däremot att skillnaden mellan Sverige och övriga Europas domarnivå är marginell. Vi verkar i en global sport med snarlika bedömningar och våra internationella domare skiljer inte sig i någon större utsträckning vis-à-vis Finlands, Nederländernas eller Tjeckiens. Diskrepansen ligger mer i att vi för ofta jämför SBL med Europas bästa spelare och bästa domare i de bästa ligorna (mestadels efter att ha tittat på TV) och det blir som att jämföra äpplen och päron.
Jämför inte nationer som är topp-5 i världen med nationer som är 40+ i världen. Det blir mer relevant att jämföra SBL med till exempel Finland, Tjeckien och Nederländerna.
Hur ska vi då nå resultat och hur definierar vi framgång?
En förbättrad total upplevelse av våra event och ett högre underhållningsvärde är det vi behöver. Flöde i spelet nämns ofta och att det är bra när domarna inte syns. Det är också hundra procent sant - MEN det krävs två för att dansa tango.
Har spelare och coacher ansvar i hur upplevelsen kan förbättras?
Domare hamnar oundvikligen i fokus när vi spelare och coacher viftar med armarna, skakar på huvudet, gapar och skriker eller springer runt som rabies bitna hundar varje gång en blåsning (eller icke-blåsning) inte går vår väg. Vår sport är svår nog att döma utan offensive-hooking, blasting eller flopping.
Spelare och coacher måste ta ett större eget ansvar och börja behandla andra som vi själva vill bli behandlade och sluta försöka fuska till oss fördelar.
”Normalt” argumenterande och synpunkter på enstaka situationer är en självklar ingrediens i matcher och ska förstås inte städas bort. Känslor är en nödvändig krydda och in-game-management av coacher måste få finnas med i receptet, men inom rimliga gränser.
Paretoprincipen, eller 80/20-regeln som den också kallas, är en rimlig tumregel för oss coacher och skulle ge ett bättre flöde och upplevelse i matcherna. Det vill säga ha gärna synpunkter, men inte efter varje blåsning.
Domarna då, vad kan de göra bättre?
Att inte springa runt med ett finger i luften (tecknet för varning) eller lyfta armen (tecknet för flopping) i tid och otid är en bra början. Speciellt när försvaret faktiskt landat under skyttens fötter. Eller att avhålla sig ifrån att ge en varning när försvaret tar en tydlig kontakt i bröstet och går i backen. Få saker är mer provocerande för en spelare än att bli anklagad för flopping (flopping i basket kontext = fuska).
Vart är vi på väg?
För kanske tre år sedan blev jag lätt åksjuk varje gång domare Bilal Bardaqji skulle döma mina lag. Jag tyckte Bilal var omöjlig att kommunicera med och upplevde honom som arrogant med en obehaglig härskarteknik. Idag är Bilal en av de domare jag har mest respekt för i SBL. Han har både justerat sin framtoning och anpassat sig för att smälta in bättre, vilket per automatik tvingat mig att ändra och anpassa mitt beteende gentemot Bilal, av respekt för att han verkligen försöker göra jobbet bättre.
”Men i Europa pratar inte domarna med spelarna eller coacherna” säger ni nu? Det stämmer bara i internationella cuper då domarna och spelarna inte känner varandra.
I de nationella ligorna förekommer en konstant, men diskret, kommunikation. Detta är inte min åsikt utan FAKTA då jag ställde frågan direkt till en av våra internationella domare, Appe Kalpakas.
Jag ser framsteg hela tiden också!
Ett annat exempel är Rickard Eriksson som med sin, enligt mig, ganska stoiska uppsyn och ovilja att kommunicera retat gallfeber på mig. Nu ser jag Rickard, vid flera tillfällen under matcher, diskret gå fram till spelare och prata när bollen är död. Spelarna nickar godkännande och man ser tydligt att Rickard försöker lösa ett problem. Det är precis så vi tar oss framåt.
Precis som i vilken vanlig relation som helst måste vi kommunicera i början för att lösa problemen på sikt och båda sidor måste ta sitt ansvar.
Fråga till Appe Kalpakas: Vad tycker du är viktigast för oss att göra i närtid för att bli bättre?
– Vi har ifrån domarkåren länge efterfrågat ett forum där vi kanske inte dagligen, men definitivt mer än två gånger per år, kan resonera kring olika situationer med spelare och coacher via "Teams" eller liknande. Vi vill ha, och behöver, ett forum där vi lär känna varandra och lär oss att prata samma språk. I dagsläget förhåller vi oss till riktlinjer, förbättringsområden och saker vi blir tillsagda att "städa upp”. Men vi gör det inte i symbios med spelare och coacher vilket leder till friktion.
Min åsikt: För att domarna skall kunna ta ansvar och stå till svars för både framgångar och misstag måste vi få bort förbud och munkavle både i media samt få igång den interna kommunikationen. Alla tre parters ambition (domare/coacher/spelare) måste vara att genuint vilja vinna varandras respekt och förtroende. Vi coacher/spelare måste ta ansvar för vårt kroppsspråk och tonläge i affekt. Domarna måste lyssna och visa empati.
Tro fan domarna går på defensiven eller ignorerar oss när tonen inte är lösningsorienterad utan anklagande. När vi lyckas skapa ett fungerande eko-system mellan domare, coacher och spelare via kommunikation så kommer vår produkt att ta ett stort steg framåt.
/ Torbjörn Gehrke
De synpunkter och åsikter som förs fram i den här texten är helt och hållet skribentens egna. Dessa ska inte uppfattas som officiella ställningstaganden från SBL Herr.
