Krönika: Provocerade egoism av Köpings amerikan

Under Norrköping Dolphins herravälde som renderat i fem raka SM-guld har laget haft förmånen att kunna luta sig mot Tim Schüberg.

En spelare som förkroppsligar allt vad föreningen vill stå för på och utanför planen. En karaktär att bygga laget kring. Klubbhjärta, kultur och klass i samma person som är ute efter sitt sjunde SM-guld med delfinerna.

Tim Schüberg sitter med en rad olika unika egenskaper, vill jag hävda. Inte bara för att trotjänaren är inne på sin elfte säsong i Norrköping.

Att lyckas konservera drivet och den höga kvalité han visar upp säsong efter säsong är beundransvärt, och ger fler ringar på vattnet än vunna matcher och vältrande i SM-guld.

Har du den sortens naturliga ledar- och ambassadörskap i din organisation så får du så mycket av det som är svårast gratis.

En standard sätts med Tim Schübergs blotta närvaro. Medspelare blir påminda om vad som krävs. Nya ansikten hinner aldrig glömma vad som förväntas av dom. Riskerar du att gå bort dig med misslyckade värvningar och går vilse i en identitetskris så är det med kulturbärare du finner din väg tillbaka och har en god chans att stoppa blödningen i tid.

Ett guldstim

På samma sätt håller Tim Schüberg kursen när du är inne i ett guldstim. Stockholmaren (pappa för första gången under påskhelgen, GRATTIS!) har varit ovärderlig under Dolphins mästardominans. Alla importer har inte varit klockrena nyförvärv, men oavsett vad tillskotten presterat rent basketmässigt har de snabbt anpassat sig, anammat sina roller och förstått att det här är inte en plats där enmansshower och jaga egen statistik är något som går hem eller uppskattas. 

Raka motsatsen till Köpings Sekou Sylla. Jag överdriver inte här – men jag kände mig personligt förolämpad under kvartsfinalserien mot Jämtland.

Ensam mot tre, fyra och ja, till och med fem, motståndare spelade ingen roll. Sylla skulle till varje pris pressa sig fram mellan armar, ben och huvuden för ett eget avslut. Gång på gång.

Det fungerade ibland, men oftast fångades han egoistiska övertro upp av motståndarnas försvar. När inte Sylla snurrade sig själv till stegfel och tappade huvudet och gnällde på domarna vill säga. Det var som att kastas tillbaka 10-15 år i tiden.

Att importer (amerikaner i huvudsak) plockas in för att producera och vara stjärnor, tungan på vågen och dom som gör skillnad är djupt fördjupat i den svenska baskethistorien, men Syllas ensamsegling var ingen sund påminnelse om vart ligan varit.

En plats där stjärnan ska göra allt och medspelarna mest agerar statister i huvudrollsinnehavarens film.

Löjets skimmer

Det här var på en nivå där det snuddade vid ett löjets skimmer. Anser Köping att det är rätt väg att gå och att det kommer främja föreningens utveckling på kort och lång sikt så är det deras beslut, men som det såg ut har jag svårt att se någon annan än Sylla själv gynnades av att spela en mot fem.

Med digitala hjälpmedel är det ett mindre risktagande med utländska värvningar. Du kan skaffa dig en klar bild om spelartyp, styrkor och svagheter och om spelaren över huvud taget är intresserad av att passa bollen.

Att rekryteringsprocessen förenklats har gjort att det inte är samma cirkus med att ta in, byta och fibbla med spelare under säsong. Det är min uppfattning i alla fall, men det finns fortfarande inga garantier vem som kommer lyckas eller inte.

Med en stark svensk ryggrad som agerar härförare och lärare, som är förebilder och kan fånga upp lycksökande egon och fladdrande legoknektar innan de tappar fästet är emellertid en trygghet.

Tim Schüberg, Nathan Dawit och Hugo Bergström. Gustav och Daniel Hansson. Fredrik Andersson Klemberg, William Gutenius och John Brändmark. Adam Johansson, Erik Persson och Denzel George är en garant att ingen får för sig att han är större än laget.

/David Iwung

De synpunkter och åsikter som förs fram i den här texten är helt och hållet skribentens egna. Dessa ska inte uppfattas som officiella ställningstaganden från SBL Herr.

📲 Här hittar du alla tidigare publicerade krönikor!