Krönika: Vem är världsmästare?
För det första låt oss ställa oss i gratulationskön för det tyska landslaget samt den resa som landet har gjort i basketsammanhang. Innan en viss herr Dirk Nowitzki slog igenom och ägnade hela sitt aktiva liv till att delta i landslaget så var det klent med framgångar.
Vi skall inte förglömma att det även var si och så med den tyska ligan som inte alltid innehöll det bästa som Europa kunde bjuda på. Det var först i slutet av 90-talet som ”Bundesliga” bröt sig loss från förbundet och startade sin resa mot att förbättra tysk elitbasket. Facit har vi idag där såväl ligan som landslaget tillhör det bästa vi har inom vår sport.
Men att det skulle krävas en finsk-kanadensisk coach för att få ihop det var det väl ingen som trott. Gordie Herbert startade sin europeiska karriär i Finland på 80-talet och var där en tongivande spelare i många år. Lång, gänglig och allround och av god kaliber (dessutom kanadensisk landslagsman i OS 1984) är vad jag själv kommer ihåg av de möten jag hade med honom. Men en sak som på den tiden verkligen stack ut var att han som import var extremt trevlig. Han spelade i Finland fram till 1994 då han började coacha. Sedan dess har han nött på och företrädesvis varit i just Finland och Tyskland. Förbundskapten blev han 2021 och sen dess vet vi hur det gått.
Trevligheten består men han har även visat prov på stort ledarskap när han lyckats få ihop de tyska stjärnorna till att bli en enhet och lag. Många gjorde en stor sak av ” bråket” mellan Daniel Theis och Dennis Schröder, och den timeout som var efter den situationen. Något som är helt normalt i dagens elitbasket på hög nivå, men som kräver en stor pondus samt respekt för att lösa. Ni såg själva i TV-rutan hur han klarade den situationen. Klart och tydligt visade han vem som bestämde och det accepterade alla och efter det rullade det bara på.
Tyskland vinner inte detta mästerskap utan den egensinnige Schröder samt den "tuffe" Theis och bröderna Franz och Moritz Wagner, och att få dem att kunna anpassa sig och spela ihop är inte det lättaste. Som jag sagt tidigare, det är inte taktik det handlar om alla gånger, utan känslan för människor samt förmågan att få en grupp att arbeta mot ett mål är ofta mycket viktigare än att kunna rita pilar för spel på taktiktavlan.
Men oavsett nämnda spelare som alla spelar i NBA så tycker jag att de ”inhemska” tyska spelarna Johannes Voigtmann, Andreas Obst, Johannes Thiemann och Maodo Lo var nyckeln till framgången. De är ju väldigt meriterade, men inte NBA-spelare.
Tittar vi på finalmotståndarna Serbien så är givetvis Bogdan Bogdanovic den stora stjärnan, men majoriteten av truppen huserar i Europa. När det gäller USA samt tredjeplacerade Kanada så är det i princip bara NBA-spelare medan sensationen Lettland som kom på femteplats, är än mindre hemvist för spelare från NBA. Och mer nu när deras stora stjärna Porzingis inte kunde delta. Ändå fortsätter amerikanerna att påstå att NBA är detsamma som världsmästerskapet. Det om något känns ganska lumpet för närvarande.
Sverige tillhör ju Europa och vi skall kanske vara glada för det nu när det verkar som om den kontinenten i många delar utvecklar basketen mest för tillfället. Vi i vårt land har extremt långt kvar till den högsta nivån, men jag hoppas verkligen att vi i fortsättningen koncentrerar oss på det som händer här mer än att följa den kommersialiserade och egotrippade basketen i NBA. Visst finns de bästa där, men det spelar ingen roll om de inte kan spela tillsammans och vinna mästerskap och senast USA tog en medalj i det här mästerskapet är ju ett tag sedan. Så snälla, lägg ned det där med att NBA per automatik är världsbäst.
Rent spelmässigt var även detta VM en fröjd för mig, som är lite ”old school”, då vissa ingredienser i mina ögon stack ut ur ett basketperspektiv. Det gläder mig mycket att spelet med centrar utvecklats och att lagen inte bara skjuter trepoängare. Det fanns ett annat djup i spelet som tilltalar mig mycket. För att inte tala om försvarsspelet som i många fall (undantaget NBA-spelarna) var lysande. Hög intensitet, bra positioner och en förmåga att hjälpa varandra som var oerhört kul att se. Första halvlek defensivt i finalen kan ha varit något av det bästa vi sett på länge.
Om en dryg vecka startar årets säsong i SBL. Den kommer givetvis inte hålla samma höga nivå som vi bevittnat under några veckor i VM. Låt oss dock hoppas att coacher och klubbar tagit fasta på försvaret och intensiteten där, samt att vi offensivt kanske kan göra lite andra saker än att bara skjuta från distans.
Då tror jag att den här säsongen kan bli väldigt intressant. Låt mig återkomma till hur jag tycker lagen ser ut innan premiären går av stapeln den 21 september.
/Jonte Karlsson
De synpunkter och åsikter som förs fram i den här krönikan är helt och hållet skribentens egna. Dessa ska inte uppfattas som officiella ställningstaganden från SBL Herr.
