Krönika: Omöjligt uppdrag att skölja ur reporter-ögonen
Publicerad:
Det står inte längre sportreporter på visitkortet. Det är snart två år sedan jag loggade ut, lämnade in passerkortet och sa tack och hej. Nästan 25 år på Folkbladet och Norrköpings Tidningar så det är inget märkvärdigt i sig att det finns kvar slaggprodukter som sportjournalist i kropp och knopp.
Ett jobb som lätt tenderar att bli en livsstil bildar snart ett diffust gränsland mellan ledighet och arbete.
Ständigt uppkopplad, hela tiden tillgänglig. Ett sjukligt drag av FOMO med en skräck att vara tvåa på bollen. En digital virvelvind som är rolig att snurra med i – tills det inte är det längre. Tills man känner sig klar.
Hur mycket jag än njöt av att bevaka matcher, jaga vettiga vinklingar, uppleva avslöjande-ruschen, skriva krönikor och försöka hålla sig relevant som förståsigpåare, så fanns det under de sista åren en längtan som tilltog med tiden.
Den att gå på match utan just det där uppskruvade tempot med uppdrag att leverera texter, åsikter, fota och filma. Låta en nyhetshändelse passera.
Kunna dyka upp i Stadium Arena en kvart före uppkast, ta en hamburgare skölja ner den med en bira och socialisera fullt ut utan att känna jobbstressen ta över. Utan att ha ansvarsrollen knacka på axeln.
Få visa känslor som åskådare, applådera och kanske till och med gapa något högljutt i stället för att strypa känsloyttringar.
Lättare sagt än gjort
En sak blev jag snart varse. Det är lättare sagt än gjort att byta ut reporter-ögonen mot den gängse åskådarens. Den analytiska spårjägaren letar fortfarande efter ögonblicken och situationerna som sticker ut och skickar med en gång en signal till hjärnan: "Där är grejen!". "Där är ingången!"
Pressläktaren är utbytt mot stå eller sittplats i Stadium Arena och i de andra SBL-arenorna, men det är också den enda skillnaden i hur jag konsumerar SBL live.
Ingången, liksom framför datorn, inför och under varje match - oavsett vilka som möts – är densamma. Jag är smittad. Inga texter ska skrivas, inga frågor ska ställas efter slutsignal och ingen webbredaktör behöver spelas in vad som kommer levereras men blicken är oförändrad. Koncentrationsnivån likaså.
Det är samma sökande efter begynnande krislag, samma fokus på taktiska drag, letandet efter att identifiera spelare att betygsätta som flipp eller flopp, inte missa några uppkomna tjafs och det lockar fortfarande att leka självutnämnd förbundskapten och skicka ett sms till den riktiga landslagschefen i stil med: "Fan, ser inte Felix Broström ut att ha tagit steg?".
Det inpräntade sättet att kolla på match gifter sig inte så väl i sällskap med sambon och treåriga dottern. Där deras upplevelse i första hand är att vara en del av folkfesten, ryckas med i stämningen, hoppas på någon fräsig dunk och gå loss på popcornen så blir jag otålig bara någon reser sig upp och skymmer sikten för någon sekund. Det hände sällan på pressläktaren. Risken att missa en matchavgörande situation och vara fine med det är fortfarande ett hinder jag jobbar på att ta mig över.
/David Iwung
De synpunkter och åsikter som förs fram i den här texten är helt och hållet skribentens egna. Dessa ska inte uppfattas som officiella ställningstaganden från SBL Herr.