Gästkrönika: Individualism, pengar och egoism
Publicerad:
Det är ingen hemlighet att individen går före gruppen inom många områden i samhället för tillfället. Så även inom basketen och frågan måste ställas vad den gör med sporten. En fråga som aktualiserats denna säsong i europeisk klubb-basket.
Fem av Euroleagues coacher, mycket väl ansedda med stora meriter, har fått lämna innan november månads utgång vilket är någon form av trist rekord. Sverigeaktuelle Giannis Sfairopoulus (Röda Stjärnan) Igor Kokoskov (Efes) och Joan Pennaroya (Barcelona) fick alla möta klubbarnas beslut om uppsägning efter att spelare samt fans klagat. Googla gärna de här herrarnas meriter så förstår ni att det inte är några duvungar direkt och att besluten förvånar.
Än mer remarkabelt är att två av de allra mest meriterade coacherna någonsin i form av Ettore Messina (Milano) samt Zeljko Obradovic (Partizan) avgått på egen begäran. När det gäller Obradovic finns det ingen med bättre CV, och än mer anmärkningsvärt är det att han lämnar sin moderklubb som han älskar över allt annat.
Vi borde alla fråga oss vad som händer, inte bara på coachfronten utan totalt i basketvärlden. För mellan raderna (samt att jag diskuterat frågan med initierade) så förstår jag att många av de etablerade coacherna inte orkar med kraven och speciellt då från egoistiska spelare och agenter. De är dessutom trötta på bristen av respekt samt alla ursäkter som kommer från individerna runt om kring lagen i ett av de tuffaste yrkena som finns, att vara coach. Det är alltid någon annans fel och något ansvar verkar inte gälla i de flesta frågor för tillfället.
Starta Europaliga
När nu dessutom NBA klargjort att de tänker starta en Europaliga, sanktionerat av FIBA så skapar de ännu mer möjligheter för spelare att kunna tjäna monumentala pengar och tro att alla som spelar där kan göra vad de vill. För varför skall det bli annorlunda här än i USA? Fråga finske Tuomas Isalo, coach i Memphis Grizzlies, som måste handskas med storstjärnan Ja Morant som gnäller på att han inte får bestämma den bytesrotation som coachen har. Och sedan dess varit ”skadad” i åtta av nio matcher! Det måste vara tufft att tjäna 40 miljoner dollar varje år och tvingas anpassa sig till coachen.
Och FIBA som i sitt egoistiska krig mot Euroleague säljer sig till NBA för att starta konkurrerande NBA Europe utan att förstå att de själva skjuter sig i foten. Eller hur tror ni det blir med våra kära landslag framöver med en turnering till som öser pengar över spelare. Räcker det inte redan med att både Euroleague samt NBA-spelarna inte kan vara med i de flesta landslagsfönster som finns just för att de ägs av klubbarna. Och var deras fokus finns är väl ganska klart. Det som är bäst för dem.
Liknande tendenser
I vår lilla ankdamm i Sverige har vi inte riktigt de här problemen ännu. Men det börjar synas liknande tendenser även om de är i mindre skala på alla våra nivåer. Ni vet redan att jag skrivit om de spelare som tackar nej till ungdomslandslagen för att det inte är bra för deras egen utveckling. I alla fall tycker de att så är fallet. Att känna stolthet och tacksamhet i en grupp verkar inte vara en tanke som existerar.
När jag nyligen bevistade en ungdomsmatch så var det föräldrar som gapade på domarna, skällde på coachen för att deras barn inte får spela samtidigt som det enda de var intresserade av var sig själva. De spelade gärna basket på planen med sina andra telningar under matchen, samtidigt som de betedde sig som att de var de enda som fanns i världen. Bristen på respekt mot coacher, ledare och domare är total. Det är kanske inte så konstigt att ungdomarna senare i livet tar efter samma beteende.
Jag möts även vissa gånger, både privat samt i basketsammanhang, av kommentaren att ”det är inte mitt jobb” så länge det inte gagnar mig. I basketen/livet har vi svårt att förstå att individen ibland måste hjälpa till utanför sina egna ramar för att saker skall bli bättre. Den här ”någon annan” som skall göra något som många pratar om är tyvärr ingen jag har träffat. Och när få inte gör det lilla extra så kommer vi per automatik att få svårt att nå dit vi alla vill, att bli bättre samt större. Vad hände med den svenska idrottsmodellen där laget, gruppen och solidariteten med din klubb gick i första hand? Det kan väl inte vara så farligt att göra lite mer än vad som står i din arbetsbeskrivning för att tillsammans förbättra våra villkor.
Extra glad
Ibland händer det dock saker i SBL som gör mig extra glad med hänvisning till ovanstående rader. Ben Middlebrooks i Norrköping kritiserades i inledningen av SBL för bristande intresse, egoism samt dåligt spel av många. Enligt mig så hade han lite väl höga tankar om sig själv, samtidigt som det fanns en del ursäkter om andra i stället för att gå till sig själv och anpassa sig till det som önskades av honom i Sverige.
Adam Engström, ny head coach för säsongen, bestämde sig då för att bänka honom som starter i två matcher. Inte för att det var kul utan för att visa vad som gäller samt att alla bör anpassa sig till sitt förväntade arbete i gruppen. Stort ledarskap och mod av coach Engström!
Ni vet själva vad som hände. Middlebrooks tog det på rätt sätt och gjorde allt som förväntades och lite till. Att han fick priset "Månadens Spelare" under november är den bästa utdelade utmärkelsen för mig sedan priset instiftades. Hans individuella spel har i det här fallet utvecklats till något positivt för laget vilket alltid är det som skall gå i första hand. Dessutom blev Norrköping på kuppen favoriter till att försvara sitt senaste mästerskap.
Så vad blir slutklämmen? Jo vi kan, om vi vågar, ändra på de individuella tankesätten. Det handlar om mod, vilja, ledarskap samt uppoffring om vi vill att saker skall bli bättre. Och då måste vi tänka i termer av lag. För vår sport är en lagsport!
Och till Ben Middlebrooks vill jag bara säga ”Good job, keep it up”!
/Jonte Karlsson (numera även kallad 68-åringen)
De synpunkter och åsikter som förs fram i den här texten är helt och hållet skribentens egna. Dessa ska inte uppfattas som officiella ställningstaganden från SBL Herr.