Krönika: SBL blir en frizon när AI-rädslan växer
Publicerad: 3 min läsning
Låt mig avge ett löfte. Från och med nu kommer inte en sekund liveidrott att tas för givet. Varenda SBL-match kommande säsong möts med tacksamhet. Som om det vore den sista.
Min dotter somnar i egen säng. Beroende på hur djupt hon sussar kommer skriket i sena natten eller tidiga morgonen från flickrummet.
"Mamma!". "Mamma!!". "Maaaaammma!!!". Halvt vaken, halvt sovandes i ett groggy tillstånd, stapplar sambon ur sängen och hasar i väg i mörkret för att hämta fyraåringen som bryskt kastar sig ner i föräldrarnas säng.
Samma procedur i stort sett varje natt. Nyligen, i samband med natthämtningen, landade dotterns armbåge rätt över näsan på mig och tog så illa att det var omöjligt att somna om.
I mörkret och i ett mörbultat tillstånd famlade jag efter mobilen för att nyhetsscrolla mig tillbaka till sömns, men hamnade i stället i ett dystopiskt tillstånd med en iskall påminnelse att människan snart kan vara en överflödig art på jorden.
De besvärande AI-larmen kommer numer med lite väl tät frekvens och när den slipade forskaren Jacob Coxon förlängde raden av visselblåsare som varnar för att datorerna kommer outsmarta människan och till och med har kapacitet att eliminera mänskligheten, så var det inte direkt gynnsamt för en orolig själ med ett ständigt puttrande katastroftänk att somna om.
Den alltmer förfinade AI-intelligensen och kapprustningen mellan USA och Kina känns lika skräckinjagande som intressant. Det är med lika delar nyfikenhet som ovisshet som jag försöker förhålla mig till en värld styrd av maskiner, men det är ingen smärtfri omställning.
En handfull gånger har jag knockats av band och låtar som dyker upp i Spotify-flödet och smeker öronen i en perfekt sammansatt mix. Algoritmen är skicklig och fyller sin funktion.
Nyfikenheten att ta reda på mer om bandet och musikerna bakom de hänförande tonerna har ofta mynnat ut i en sur insikt att det inte är människor bakom som musiken. Det föder inte bara en besvikelse utan också en misstro som gränsar till cynism. Vem och vad kan man lita på? Ingen. Inget.
En bra, välformulerad och målande text - men är den skriven av en människa eller en dator? Grym sångröst! Kan två stämband låta så? Hur vet jag att highlights-paketet av de bästa dunkarna inte är manipulerat?
Vi lever i en tid där det är svårt att lita på sina egna ögon och öron. Intrycken kommer så småningom med en inbyggd broms och en tilltagande dos avtrubbning. Ett ifrågasättande som fläckar ner upplevelsen och förtar njutningen, men det finns fortfarande scener och platser där känslor får vara orörda och heliga.
Där dragningskraften är konserverad, cementerad och inte behöver kryddas med hjälp av ett avancerat nätverk eller välutvecklade hårdvaror. Våra idrottsarenor. Våra planer. Våra läktare. Vår SBL. Vår allsvenska.
Jag bär på en oro hur och på vilka områden människan behövs i ett utbrett AI-samhälle, men när basketbollen, pucken eller fotbollen sätts i spel krymper tiden till något som ingen maskin, datoriserat program eller teknologi kan mäta sig med. Ett skådespel med känslor, inlevelse och passion.
Oavsett match, tabellplacering, ligalunk eller slutspel - jag tar inte inte längre en enda SBL-studs för givet i en tid som kan leva på lånad tid.
/David Iwung
De synpunkter och åsikter som förs fram i den här texten är helt och hållet skribentens egna. Dessa ska inte uppfattas som officiella ställningstaganden från SBL Herr.