Krönika: Är det på riktigt?

Albin Lee Meldau är en personlig favorit musiker med en fantastisk röst. Han skriver mycket egen musik och slog igenom för några år sedan efter att ha medverkat i ett populärt TV-program. En av de låtar som spelades var ”Är det på riktigt”. Givetvis en låt som handlar om kärlek, men jag kom att tänka på hur jag uppfattar SBL Herr ibland när jag i veckan lyssnade. För är det på riktigt?

Det är mycket rekord när det gäller SBL Herr för tillfället. Alla siffror pekar på en uppåtgående trend både ur publik- och mediaperspektiv. Det finns även andra saker i svensk basket som är positiva ur en bredare överblick. Det är allt fler som genomgår utbildningar gällande basket. Såväl elittränare som, framför allt, tränare för ungdomar. (Om detta skall jag återkomma i en framtida krönika). Vårt herrlandslag ser spännande ut och vi vädrar morgonluft i kommande EM-kval där vi dessutom nästan sålt slut på alla biljetter i Partille Arena vid den första kvalmatchen. Så det finns massor att glädja sig åt, eller hur?

Då dyker helt plötsligt debatten upp om att SBL Herr är sämre än förut. Jag förstår inte riktigt vart man vill komma, eller om det bara är för att väcka uppmärksamhet som den här tesen blir till en sanning för vissa. För vem kan bedöma om spelet är sämre jämfört med tidigare? Och om det vore så, vilket inte jag tycker, så varför dyker argumenten upp när alla andra siffror ökar och visar på ett större intresse. Och vad jämför vi med? Är det Euroleague, NBA eller spanska ACB så är vi f-n i mig väldigt mycket sämre, men det har vi väl alltid varit?

Allt och inget

Att en krönikör tycker detta är honom förlåtet. Han skall tycka om allt och inget. Det är dessutom inte alltid så lätt att hitta ämnen när det skall skrivas. Det som oroar mig mer är att personer som är framträdande inom sporten säger samma sak. Jag säger som jag alltid sagt, vi har det vi har och det är utan tvekan det bästa inom basketen i Sverige. Låt oss nöja oss med det för vi har inget annat att se på. Och om vi nu tycker att det är så dåligt låt oss komma med några konkreta förslag på vad vi gör åt det, samt vad det är som är dåligt. Eller är det bara den vanliga Jante (Jonte) lagen som slagit till igen?

Men saker kan givetvis bli bättre och här kommer en synpunkt på något som retar mig. Jag tjatar alltid om (och det gjorde jag även med mina lag) att det skall vara engagemang och 100 procent ute på planen. Vi skall därför inte under match gilla våra motståndare utan spela på gränsen till vad våra motståndare tål, och än viktigare, vad domarna tillåter. Kamrater kan vi vara efteråt för när vi tävlar vill vi ha in ”att det är på riktigt”. Vi vill lägga känslor i spelet för vi tror att det är sådant som ger mer engagemang och större publik.

Men vad gör många av våra spelare. Jo, de har någon form av mysträff vid halva planen innan match med gigantiska hörlurar samt stora overaller där alla är kompisar och har det trevligt. typ ”Tjena brorsan, läget? Jag väntar bara på att någon tar med sig filt och att vi fikar tillsammans innan match. Det här skapar knappast känslor som kan omvandlas till hårt arbete, blod, svett och tårar under match. Och det tror jag att en publik vill se på samma sätt som om du går på en konsert eller teaterföreställning. Du vill se skådespelare/musiker gå ”all in”, inte bara gå igenom det som skall göras.

Tänk om vi dessutom kunde få våra coacher att utrycka sig på något annat sätt, än att de respekterar motståndarna och att de är mycket bra lag. Samt att vi måste följa gameplanen förstås. Det är lika kul att lyssna på efter ett tag som det är att se färg torka.

"Käka upp mina strumpor"

Jag coachade 08 Stockholms juniorlag tillsammans med landslagschefen Lasse Johansson för några år sedan i SM. Det var ett oerhört talangfullt lag med många spelare som redan provat på ligaspel. När vi började spela alla de matcher som skulle ta oss till en final, sa jag vid ett tillfälle i media: ”Om vi inte vinner det här skall jag käka upp mina strumpor, för vi har så många bra spelare att vi bara skall vinna” (jag vågade inte riktigt säga att vi hade de bästa coacherna också, någon måtta får det ju vara).

Satan i gatan vilket liv det blev i vår lilla ankdamm. Varje gång vi spelade så gav alla verkligen allt för att spöa de där kaxiga stockholmarna och vi tvingades gå för fullt varenda match för att klara oss vidare. Alla ville slå oss och när det blev finaldags uppe i Luleå så var det i den sista matchen 1 200 åskådare som var oerhört passionerade för att vi skulle förlora, och att de skulle få se kaxiga Karlsson äta strumpor. Hur det gick? Vi vann givetvis och det vore skit om vi inte gjort det med det laget.

Ville besegra oss

Men det härliga med den här juniorturneringen var att alla verkligen ville besegra oss. Och de bjöd till med alla medel de hade samtidigt som publiken på alla ställen var med fullt ut. Och så blev ”allt på riktigt”….. bara för att vi vågade säga något annorlunda. Tänk om vi idag i SBL kunde få någon coach i topplagen att innan match säga: ”Vi borde vinna det här för de är rätt kass jämfört med oss”. Men det lär inte hända i det anpassade basketlandet vi lever i. För vi bygger inte känsla och engagemang, vi är korrekta och mediaslipade för det är mycket tryggare.

Idag är det mest publiken som är engagerad och visar känslor. Tyvärr så ägnar de i några fall sig mest åt att skrika på domarna. Tänk vad mycket roligare det vore om de hejade på sitt lag och fokuserade på att stötta dem i stället. Och än mer om spelarna/coacherna skulle vara passionerade för då skapar de den här känslan. Jag tror att vi kan komma dit om vi ägnar oss en aning åt att bygga det jag pratar om här ovan, att våga sticka ut samt inte vara kompisar med motståndarna före och under match. Då tror jag att det blir” på riktigt”. Och antagligen blir allt lite bättre än vad det redan hunnit bli.

/Jonte Karlsson

📋 Här hittar du Jontes tidigare krönikor!

De synpunkter och åsikter som förs fram i den här texten är helt och hållet skribentens egna. Dessa ska inte uppfattas som officiella ställningstaganden från SBL Herr.