Gästkrönika: Dags för EM – efter 12 års väntan

På onsdag är det dags för Sverige att i premiären av 2025 års EM ställas mot Finland i Tammerfors där en av fyra grupper i mästerskapet huserar. De andra sexlagsgrupperna finns i Katowice, Polen, Limassol Cypern och Riga, Lettland. Fyra lag från varje grupp går vidare till 16-delsfinaler och det hela avslutas med final i Riga den 14 september.

Det har varit en mödosam resa för Sverige att ta sig till EM och det känns som majoriteten av basketfans i Sverige inte förstår hur svårt det varit. Själva rubriken säger väl en hel del då det är 12 år sedan det begav sig senast. Hatten av för det här gänget som klarat av uppgiften, vilket gör att vi får se våra spelare tävla mot de bästa för en gångs skull.

Och just det där med de bästa är något som devalverats kraftigt på Sveriges väg till EM. Det strösslas med ord som världsstjärnor, världsmästare, NBA-stjärnor, Euroleague-stjärnor med mera. Allt för att kunna marknadsföra och sälja svensk basket. Det kanske är förståeligt men det skapar, nu när vi är framme vid målet, även fel uppfattningar hos majoriteten av de som skall se på matcher. Många av de "nya” tittarna tror nog efter att ha lyssnat på propagandan i flera år att Sverige har en bra chans i de kommande matcherna.

För oss som varit med ett tag och besitter någon form av kunskap/erfarenhet gällande den nivå som vi skall spela mot så räcker det bra med att vi har kvalificerat oss. För den här gången finns det både världsstjärnor och NBA-stjärnor med och det har vi inte sett röken av i kvalmatcherna. Något helt annat än vad Sverige mött på många år och då spelar det inte så stor roll att vi har med Pelle Larsson från NBA (mycket bra spelare, ännu bättre människa) för han är inte idag i närheten av samma kapacitet som Markkanen i Finland, Vucevic i Montenegro, Valenciunas i Litauen, Wagner och Schröder i Tyskland samt en del andra.

Belastning i spekulerandet

Jag är rädd för att det kan bli en belastning i spekulerandet att det skall vinnas matcher. Att fans vill vinna och inte accepterar något annat är vi ju vana vid, men vi vet också att de styrs av känslor och förhoppningar som inte alltid är relevanta. Problemet blir då experter samt marknadsförare skall ”elda” på genom massa önsketänkande, i stället för att hålla sig till fakta och ärlighet, det oroar och visar vilken taskig omvärldsanalys som många har.

Det finns även de som vill påpeka hur Sverige skall spela utan någon förståelse för vilka spelare vi kan ställa på planen. Då tänker jag på att vi går smått med tre guards. Om vi inte gör det vilka skall vi då ha på planen? Vi har det vi har och det är väl ingen spelare som skulle platsa som inte är med? Bobbi Klintman, som enligt vissa är en NBA-stjärna, (han har spelat 5 min i snitt under åtta matcher) kanske skulle kunna platsa. Men han vill ju inte och tänker mer på sig själv än att representera sitt land. Märklig inställning av en ung spelare med tanke på hur många världsstjärnor som är med i detta EM, och inte har några ursäkter för att inte vara med.

Det är även skrattretande med några av de analyser som görs i media. Sverige spelar stillastående och dribblar mycket (det blir lätt så när du möter riktigt bra spelare som kan byta alla screens), det tas inga returer (kanske kan bero på att vi är kortare än alla andra då vi spelar tre guards). Nej, analysen numer består mer i att när Sverige gör poäng så är det bra och när vi missar så är det dåligt. Det känns för några av oss som sysslat med det här i många år som ganska taffligt.

Återstår bara att vi även skall börja kritisera coachen Mikko Riipinen och hans coachkamrater. De som var så fantastiska när den här resan började. Sanningen är ju faktiskt att de är bra och duktiga. Bevis för det kanske är att Mikko coachar i tyska Bundesliga och att även Henrik Sonko tagit sig till Tyskland och deras andra liga. Det om något är anmärkningsvärt i coachutvecklingen för att det aldrig hänt i svensk basket förut.

Ärliga och realistiska

Låt oss glädjas att Sverige är med bland de bästa igen, men samtidigt vara ärliga och realistiska inför det vi har framför oss. Kan vi vinna en match har vi gjort det bra och kan vi vinna två är det fantastiskt. Den stora frågan för sporten på herrsidan är i stället vad vi nu skall göra för att bli bättre samt stanna på den här nivån? Hur får vi fram mer långa spelare och hur skapar vi mer elittänk hos våra landslag, samt ger dem förutsättningar att vara på den högsta nivå.

Det är inte Mikko Riipinens och spelarnas problem utan förbundsledningens. Laget i Tammerfors skall vara stolta, glada samt ge sitt yttersta i matcherna. Oavsett vinster eller förluster så är det helt OK i min bok efteråt.

Och till sist… SVT skryter gärna om att de sänder basket och satsar på vår sport. Men att åka till Tammerfors och göra matcher live i ett europamästerskap går inte för sig även om Finland ligger nästgårds. Jag skall kanske inte ge mig in i betygsättningen av kommenterandet för då kastar jag sten i glashus, men jag hoppas innerligt att vi får lite mer analyser av värde av det som händer än vad som varit fallet så här långt. 

Nu hoppas vi på bra matcher när Sverige spelar, men framför allt skall vi lära av de bra lagen/spelarna samt göra en konstruktiv omvärldsanalys och försöka lära oss inför framtiden. Heja Sverige!

/Jonte Karlsson

De synpunkter och åsikter som förs fram i den här texten är helt och hållet skribentens egna. Dessa ska inte uppfattas som officiella ställningstaganden från SBL Herr.

📲 Här hittar du alla tidigare publicerade krönikor!