Krönika: SBL-giganterna ångrade ingenting – det var en befrielse att höra
Publicerad:

Hur klar är man när slutsignalen ljuder för sista gången? Finns det en formel för att undvika att göra skilsmässan till en bitter sorti med en identitetskris som följd?
I början av 2024 satte sig Joakim Kjellbom, Mikael Lindquist och Anton Saks vid ett av restaurangborden i en öde Stadium Arena. Anledningen var den intervju de hade tackat ja att ställa upp på. Ingången i den blivande artikeln var hur deras nya liv såg ut utan basket, utan en elitkarriär.
Sinnesstämningen som spred sig under samtalet överraskade. I stället för att fasa sig över att möta ett tomrum utan basketen, så hade småbarnsfarsorna stängt en dörr och bekvämt klivit in igenom en annan utan något behov att vända blicken bakåt.
Det gick inte att skönja någon ånger eller längtan tillbaka till basketplanen. Det blev i stället ett samtal om att vara nöjd och bekväm med beslutet att ge upp något man älskar.
Något som kan vara väl så svårt. Se bara på Guns N' Roses och Calle Halfvarsson.
– Jag var klar. Det var inga tveksamheter och inget jag ångrar heller. Jag funderade faktiskt på att lägga av året innan vi vann (2018). Studier, småbarn och sen jobb på det. Jag hade kunnat orka ett par år till med kroppen, men mentalt var jag klar, sa Jocke Kjellbom, 44 år vid tillfället.
– Jag har aldrig tvekat om det var rätt eller inte att sluta, sa Anton Saks, då 34 bast.
Mikael Lindquist, 40, vid intervjun:
– För mig har det alltid varit att jag vill sluta på mina villkor. Eftersom jag tog beslutet själv och slutade lite på topp, om man säger så, och valde att göra det själv så är jag tillfreds.
Joakim Kjellbom, Mikael Lindquist och Anton Saks kom tillsammans upp i nästan 1 000 SBL-matcher. Alla kan stoltsera med att ha representerat landslaget och har en hög med SM-guld. Joakim Kjellboms lista över individuella utmärkelser är svårslagen.
Alla timmar, försäsongsgnugg, matcher och resor. Det är en investering som är så mycket mer än ett jobb, men kontakten till elitkarriären slets ur väggen utan några tveksamheter, och det kanske är en omställning till ett vanligt liv som blir mindre bitterljuv om det helt och hållet är spelarens beslut att pensionera sig.
Att slutet inte beror på skador, att man inte längre är önskvärd och inte anses duga.
Kanske att det är enklare att avsluta en framgångsrik karriär jämfört med en som ovisst harvar på med ambitionen att få vinna en titel först. Möjligen så kommer slutet inslaget med mjukare kanter när man lyft bucklor och känt smaken av guld. En minneslund som ingen kan ta ifrån dig och som är behaglig att falla tillbaka på mentalt. "Tänk om"-tankarna hemsöker dig inte på samma sätt i gungstolen.
Kanske att det kommer sig mer naturligt att gå vidare om en civil karriär har påbörjats eller i alla fall finns en utstakad plan - vilket var fallet för Saks, Kjellbom och Lindquist. Att de var klara rådde det hur som helst inga tvivel om och det var en frigörande kraft att ta del av och lyssna på. Vi andra, åskådarna, får i stället stå för det nostalgiska vad gäller Joakim Kjellbom, Mikael Lindquist och Anton Saks.
Jag inledde SBL-helgen med att se Borås välkomna tillbaka Ludvig Johansson i fredagens hemmamatch mot Uppsala - som gästerna vann. Helt i sin ordning. Ingen går säker mot det här Uppsala-laget vars största styrka finns i att de ser ut att ha så jäkla kul när de spelar. Något som sannerligen inte ska underskattas.
SBL-helgen fortsatte sedan i Stadium Arena i lördags i en luciadrabbning där de regerande mästarna gjorde exakt så mycket som krävdes för att vinna, eller mer korrekt - det var först när Nathan Dawit bestämde sig för att kliva fram i sista perioden som en medioker tillställning (40 turnovers!) avgjordes. Med Borås drag att ta in Ludvig Johansson ska det bli intressant att se om Dolphins svarar med att spetsa. Visst hade vi alla hoppats på mer av Ryker Cisarik?
/David Iwung
De synpunkter och åsikter som förs fram i den här texten är helt och hållet skribentens egna. Dessa ska inte uppfattas som officiella ställningstaganden från SBL Herr.