Krönika: Instant repeater
”Soundtrack of our Lives” sjöng ovanstående titel (se rubrik) med tillägget 99 för några år sedan. Det är inte utan att översättningen kan definiera det svenska basketlandslaget som återigen lyckades krångla till saker i slutet av VM-kvalet i och med två förluster mot Tyskland och Estland. Det som återigen stod på ”repeat” var det usla straffkastsskyttet samt den likaledes svaga defensiva returtagningen.
Annars får jag nog påstå att det var ganska trevligt att kika på det svenska laget i den här omgången. Många nya unga spelare där jag för första gången på femtio år helt hade missat en av de svenska spelarna eftersom jag inte hade en aning om vem Zaba Bangala var.
Det visar kanske att det finns fler spelare på hög nivå än vad vi själva känner till för tillfället. Han och några av de svenska spelarna var i alla fall väldigt kul att se även om det stora lasset fick dras av de mer namnkunniga. Det är ju alltid kul att se något nytt och det var det verkligen denna gång.
Många av spelarna som varit talanger i många fick nu chansen att visa upp sig på den stora scenen. Det gick väl sådär kan jag tycka då de fortfarande har långt kvar att nå den internationella nivå som utlovats tidigare. Däremot märktes det, i många aspekter, att det var orutinerade spelare i många situationer. Inte blev det bättre av att Sverige i anfall spelar relativt fritt och med en del improvisation som inte gör spelet lättare för spelare som inte har erfarenhet. Valen av treor samt den procent som producerades, 32% för hela turneringen, då är det inte lätt att vinna. Att dessutom skjuta miserabla 70% från straffkastlinjen och vara ett av de lag som tillät motståndarna att ta flest offensiva returer gör ju inte det heller saken enklare.
Pingvinklubben
Ändå så spelar Sverige jämnt med de flesta nationerna i detta kval och med lite flyt så hade det kunnat gå vägen ändå. Tycker mig även ha sett några beslut sent i matcherna som inte kan skyllas bara på spelarna, så kanske att orutinen även lyste igenom ibland i den hyllade coachtrojkan. Eller pingvinklubben som jag lite på skämt kallat dem. Ni vet vita gympadojor, vita skjortor samt små mörka kostymer och flaxande armar.
Oavsett ovanstående så tycker jag att vi kan och skall vara stolta över vad den här gruppen har presterat. Det är alltid lätt att vara negativ vid förluster, men jag tycker ändå att det finns något väldigt spännande i den här gruppen och det blir intressant om de nu kan ta det riktiga och viktiga klivet i kommande EM-kval. Gör de det, så ser det bra ut på herrsidan framöver och det kan ju behövas nu när damsidan tillfälligt krackelerar.
Talanger
Det har tjatats mycket om talanger i de senaste två matcherna och jag känner att ordet har devalverats på samma sätt som kronan. Det verkar som om alla svenskar under 25 år är stora talanger och framtiden målas i färger som kanske inte överensstämmer med verkligheten. För om Sverige har talanger så måste vi ändå komma ihåg att sådana finns även i andra länder. Dessutom tyvärr många gånger bättre än de svenska. Låt oss besinna oss i det här utnämnandet av framtida storstjärnor där vi tror att de skall vara med i de stora ligorna per automatik. Personligen tror jag inte att spelarna får ut något av det heller utan förväntningarna blir alldeles för stora. Elliot Cadeau blir förhoppningsvis bra, men han blir det inte per automatik för att han skall gå på Michael Jordans gamla skola eller för att några obskyra talangscouter målar upp honom till höjder som han inte ens varit nära. Låt grabben vara ifred och träna samt spela på rätt nivå så att utvecklingen blir riktig. Att han var mogen för att spela med seniorer som ”hypad” framtida storstjärna stämde ju inte.
Barra Njie är en spelare som däremot har kommit längre i sin utveckling. Han har dessutom en grund att stå på med sin atletism samt förmåga att därför kunna spela internationellt bra försvar. Om nu någon bara kan få honom att förstå att han skall stå i hallen hela sommaren och skjuta minst 1 000 skott om dagen så kan det kanske bli riktigt bra. Nu är det plågsamt att se honom spela anfall och vägra skjuta eftersom han inte litar på sitt eget skott.
Imponerande utveckling
Överlägset bäst i de här två senaste VM-kvalmatcherna har Melwin Pantzar varit och jag är imponerad av den utveckling som skett under den senaste säsongen. Jag tycker inte att han är speciellt mycket sämre än Ludde Håkanson och det kanske inte är så enkelt att veta hur de här två skall matchas framöver? Denzel Andersson är en annan spelare som är nyttig och jag anser honom vara en de bättre defensiva spelare vi haft på länge. Han har även offensiva kvaliteter, men tyvärr har han själv fått för sig att det skall skjutas treor i tid och otid, vilket gör att han inte använder sina andra offensiva vapen som är bättre än trepoängsskyttet. Synd på så rara ärtor för hittar han kombination i sitt anfallsspel så kan det ta honom väldigt mycket högre upp i hierarkin i basket-Europa.
Även David Höök skall ha ett omnämnande i min bok. Tycker att hans utveckling varit väldig positiv och han är en sådan där spelare som jag är svag för. Pålitlig, nyttig, lagorienterad och väldigt stark defensivt. De andra ”talangerna” får visa mer innan jag tror att de blir en viktig del av svensk baskets framtid.
Och så avslutningsvis… tycker ni att domarna var så mycket bättre i de här FIBA arrangerade tävlingarna? Tveksamt va? Och var de, det så populära ordet likvärdiga, i matchen mot Tyskland kontra Estland? Skulle inte tro det…. Här var det dock ingen som gnällde eller sprang på planen och klagade. Till och med Alexander Lindkvist ställde in sig i ledet. Så nu när SBL börjar igen på torsdag, kan vi alla försöka ta med oss det beteendet även hemma i Sverige. Det blir så mycket roligare att titta då!
/ Jonte Karlsson
De synpunkter och åsikter som förs fram i den här krönikan är helt och hållet skribentens egna. Dessa ska inte uppfattas som officiella ställningstaganden från SBL Herr.
