Fotograf: Tobias Sterner / Bildbyrån

Jason: Bäst i Sverige år efter år – en krönika om Sveriges bästa domare

Kvalitén i SBL har ju gått lite upp och ner de sista åren, men någonting som har varit hyfsat konstant, med undantag för debaclet för några säsonger sedan, är domarna. Just därför kände jag att det var dags att lyfta ut den bästa i solljuset!

Vi hade bestämt att vi skulle höras 11.00 och precis när klockan slår över så ringer det i min mobil. Istället för att svara med mitt namn säger jag – ”Är alla domare lika punktliga?”. Svaret jag får förvånar mig inte; ”Jag tycker det är viktigt att hålla tider som man kommit överens om”.

Ska vi ens rösta om denna utmärkelsen? Att utse vem som är bäst på planen kan ibland vara subjektivt, ska man göra mest poäng, ta mest returer, spela bäst försvar eller försöka göra sina lagkamrater bättre? Det senare kan dock stämma in på Apostolos “Appe” Kalpakas, den 48-årige Stockholmsdomaren har vunnit pris som “Årets Domare” i SBL Herr åtta, ja ni läste rätt åtta år i rad! Jag kände att jag behövde få några svar från “Appe” – och det fick jag.

LÄS MER: SBL Awards: Apostolos Kalpakas – Årets Domare

Hur hamnade du i basketsporten och hur kom du på att du ville bli domare?
– Det började tidigt redan när jag gick i grundskolan i Tensta. Där vi hade en fritidsledare Georgios Koukouvinos som frågade om jag ville döma skolmatcher. Jag testade och tyckte att det var jätteroligt, och så började jag och gick sedan grundkurs till steg fyra. Jag spelade också basket och var fotbollsmålvakt, men det var någonting med dömningen som gjorde att det var det jag tyckte var roligast.

Kan man överleva i Sverige på att bara vara basketdomare?
– Det är väldigt svårt att vara professionell domare i Sverige. Jag har ett företag inom facility management, så antingen måste man ha en väldigt bra arbetsgivare, eller eget företag för att klara av det. Det finns ingen pension eller liknande för oss domare. Jag dömde Euroleague från 2007 till 2014, men då var det bara matcharvode, nu har man som i NBA även börjat anställa vissa domare i Euroleague. Jag kan känna att jag har förlorat kollegor för att det inte går ihop med jobbet. Man måste ha ett virus i sig för att få det att gå ihop. Man behöver också ha en stöttande fru, och jag är väldigt tacksam för att min fru låter mig göra detta.

Du har vunnit årets domare åtta år i rad, och denna säsongen kände jag själv att det knappt var värt att rösta om det för du har ett sånt flow på banan. Vad är det som motiverar dig inför varje säsong?
– För det första är det jätteroligt att få pris som årets domare, att man får ett erkännande det får en att vilja fortsätta. Jag har dömt i ligan 22 säsonger, jag kan inte säga att det blir tyngre och tyngre, men man får jobba med sig själv, med sitt dömande och med sin fysik. Det som gör att jag håller kvar det är också mina kollegor, mina chefer och hela Basketsverige.

Min känsla när jag kollar på matcherna är att det inte ”tjatas tillbaka” på samma sätt när du dömer som när andra gör det, (med undantag från Sheriff Drammeh som troligtvis aldrig någonsin kommer acceptera ett domslut) upplever du samma sak?
– Ja, man bygger ju upp ett förtroende hos alla inblandade, med åren kommer också erfarenhet och jag hoppas att jag har rätt sätt hur man kan kommunicera med både spelare och ledare. Viktigt att man är stabil, det går inte att ena dagen vara bra och andra dagen vara dålig. Viktigt att kunna vara ärlig och säga om man har fel. Jag ser mitt domarskap som ett varumärke som jag bygger på under alla år, det ska visa på kvalitet och service, när du köper detta så vet du vad du får.

När jag själv coachade så hade jag alltid mest respekt för de domarna som man kunde prata med, både under och efter match, en av de bästa exemplen var Staffan Andersson som du själv har dömt med och som jag tyckte var en förebild på just detta. Jag upplever att många domare har problem med detta och gärna vill springa ifrån situationer, hur viktigt är det att vara kommunikativ, och finns det en gräns på hur kommunikativ man ska vara?
– Staffan är en riktigt bra domare, det är väldigt viktigt med kommunikation, är det en coach eller spelare som på ett snällt sätt vill ha svar på en fråga, så ska du svara på den, men du kan svara så kort som möjligt då vi inte har tid att prata hur mycket som helst. Vi är där för att döma basket så det är klart att det finns en gräns. En spelare som kommer fram och börjar vifta med armar och är högljudd där finns det ingen gräns, där dömer vi enligt regelboken och går vidare.

Du fick din FIBA licens redan 2001, vilka är de matcherna du själv känner har varit störst att döma?
– Jag har dömt fyra EM-slutspel herrar, jag ska döma damernas EM i sommar, Real Madrid och Barcelona är andra storlag jag har dömt, men jag har inte dömt någon Final-4 i Euroleague för herrar, men gjort det för damerna, men svårt att säga exakt. Min första match i Euroleague i Vilnius sitter kvar, det var världens liv och jag får fortfarande rysningar när jag tänker på det. Fansen är väldigt viktiga och det satt 20 000 på läktaren.

Hur kaxig är man när man går ut där, eller behöver man bara sätta på en mask och klara av det?
– Ja, man är ju nervös till uppkast, efter uppkast då försvinner det och man är inne i matchen, allt innan, klart det är en känsla att höra de 20 000 som skriker, men jag kan inte påverkas av dem utan bara göra mitt jobb.

Vad är de stora skillnaderna mellan att döma i Sverige och internationellt?
– Kvalitén på spelarna är högre internationellt, dom är mer atletiska och är mer skolade. Mer händer i Sverige, lite mer fasthållningar, kontakterna är mer klara internationellt. Det är enklare att döma Euroleague än SBL, det gäller ju att få ett flow i matcherna.

Vad behöver svenska basketspelare bli bättre på generellt från ett domarperspektiv?
– Tekniska grunder, spela försvar mer med fötterna, snabbare i position så man slipper dra och slita. Vi har bra trepoängsskytte i Sverige men missar man mer generellt då blir det mer returer och svårare för oss domare. Rörliga screens är något som måste bli mycket bättre i Sverige, det hade vi kunnat blåsa hur många som helst.

Förstår jag det rätt så ska du döma EM för damer nu i sommar? Hur är livet som domare under en sådan här period? Sitter man och ugglar på hotellrummet eller hur ser det ut?
– Det är så stor skillnad nu när det är en pandemi, i normala omständigheter kan man gå ut och sätta sig och umgås med kollegor, nu låser man till och med dörren till hotellet, ingen in – ingen ut. Då får man göra mycket på hotellet, och då får man hoppas att det hotellet man hamnar på har bra faciliteter så att man kan spendera sin tid där. Det är svårt under pandemin.

Berätta lite om hur du som domare upplever ett stort EM – innan pandemin.
– Det är jättemycket förberedelser innan, det är mycket fysiska prov som ska klaras. Innan pandemin var alla domarna på clinics i tre dagar där man går igenom vad man ska titta på, man scoutar lagen och sedan är det bara att köra igång. Man försöker koncentrera sig så bra som möjligt på matchen. Sedan är det sociala att försöka umgås med alla, många av de andra domarna har ju blivit mina vänner för livet, oavsett vilket land jag åker till i Europa så kan jag ringa någon och fråga om tips eller råd.

Finns det någon du själv kollar på och ser upp till bland domare?
– Den italienska domaren Luigi La Monica. Jag fick chansen att döma med honom i Euroleague, han är inte bara en av världens bästa domare genom historien utan också en väldigt fin person som tar hand om en vid sidan om och stöttar.

Hur viktigt är det för dig att vara en positiv förebild för yngre domare?
– Jag brinner för det här med att vara instruktör, jätteviktigt. Man måste vara en duktig domare på plan, men man måste också vara en bra person utanför och behandla alla lika. Man får inte trycka ner utan lyfta upp, visa att de orutinerade domarna är med i teamet och behandla alla med respekt är viktigt.

Vad jag förstår börjar det bli brist på förbundsdomare – hur ser du själv på problemet med återväxten?
– Ja, det är ett problem, när jag själv skulle komma in i elitdomargruppen så var det stenhårt. Det jobbas inte lika intensivt från distriktsförbunden att få fram duktiga domare, det är nästan bara Göteborg och Stockholm som har producerat de flesta domarna. Och det verkar inte som att det satsas så mycket. I elitdomarguppen fungerar det men det saknas från dom som ska jobba in dom underifrån. Svenska domare har ett gott renommé historiskt och det är viktigt att det fortsätter.

Vad har du för tips för nya domare eller för dem som funderar på att börja döma?
– Ett tips är att gå in och döm så mycket som möjligt och våga göra fel, alla gör fel. Var inte rädd för att göra fel. Om du vill komma upp i karriären så jobba med dig själv, ta hjälp av äldre kollegor vad du måste förbättra, kolla på många matcher. Om du verkligen gillar basket, försök få en match med en äldre kollega och efter ett tag så kommer du lösa det där själv, men ge inte upp.

LÄS MER: SBL Awards: Apostolos Kalpakas – Årets Domare

Vid tangentbordet
/ Magnus Jason

Magnus Jason är 37 år gammal, och började coacha när han var 17. Han gjorde ligadebut som assisterande tränare i Borås Basket när han var 25. Han är aktiv som krönikör, poddare, vattenbärare och allmän baskettyckare. Han brinner för basket och hoppas att sporten en dag ska få det erkännande som den har i stora delar av resten av världen.

***
Synpunkter och åsikter som förs fram i den här krönikan är helt och hållet skribentens egna och ska inte uppfattas som officiella ställningstaganden från SBL:s sida.

Dela inlägget