Fotograf: Privat

Krönika: För femton år sedan förändrades mitt liv

För femton år sedan förändrades mitt liv. Det var samtidigt som mina basketdrömmar gick i kras. Ett diskbråck, blandat med skolios satte stopp för min basketkarriär tidigt. Tur var kanske det, för jag kunde varken spela försvar eller hoppa.

Men likt en skada har öppnat upp andra saker för spelare när dom kanske hunnit träna på att bli bättre skyttar eller bygga upp sin fysik, så fick jag chansen att börja coacha, och det förändrade mitt liv.

Ditt första coachuppdrag blir aldrig bra
Det började med ett P91/92 lag, och i ärlighetens namn visste jag nog inte alls vad jag höll på med. Spelarna respekterade mig inte och jag kunde inte få fram det jag ville, jag var nog nära att ge upp, de inre tankarna var att detta kanske inte var för mig, och det är därför jag vill dela med mig just av denna erfarenhet till alla som börjar coacha, ni skall inte för en dag tro att det blir bra direkt. Och i efterhand så vet jag varför, jag la inte mitt fulla engagemang på det.

Vi blev bröder
Mitt andra lag var ett P93 lag, dom fick stå ut med mig i 7-8 säsonger, jag såg inte bara dem växa upp, jag växte upp själv. Vi tränade lika mycket som ett ligalag, vi spelade USM-finaler, Europamatcher och var extremt framgångsrika ihop, men framförallt var vi en bra grupp.

Ingen ledarskapsutbildning i världen kan mäta sig med att ta hand om ett idrottslag, ett tag var jag extra pappa, sjuksköterska, coach, administratör, tränare och vän. Ingenstans lär man sig så mycket om människor och gruppdynamik som när du blir coach.

Jag hade också lite tur som fick en assisterande som gjort ett 40-tal landskamper och var en kille man kunde luta sig mot i alla väder, inte bara för att han var 210 centimeter utan även för att hans människosyn inte var någonting annat är helt fantastisk. Senare fick jag några av mina bästa vänner som assisterande, och det är viktigt vilka människor man omger sig med.

Du får vad du ger
Har ni sett historien om Andreas Johansson i Högsbo?

Jag skulle vilja ha 20 stycken Andreas Johansson i mitt liv. Det man dock inte förstår förrän man upplevt det är hur ofantligt mycket man får tillbaka från den kärlek som man ger som coach.

Jag kommer ihåg att jag tyckte att träningen var dagens höjdpunkt. Träningen börjar 19.00? Då börjar ni hoppa rep 18.30, och ni gör det kollektivt som ett lag. Innan och efter träningen samlas vi i mittcirkeln, tillsammans, vi är ett lag. Innan match går vi ut tillsammans, som en grupp. Det handlar inte längre om Basket, det handlar om att vi fungerar ihop. Och när väl arbetslivet påbörjas på riktigt, och du skall fungera i en grupp, vem tror du gör det bäst? Jo du, för du vet vad som krävs för att bli framgångsrik, vad som krävs för att anpassa dig och driva gruppen framåt.

Varför skriver jag då detta? Jo, jag förstår att det är 95% föräldrar som coachar ungdomslag därute, det är helt normalt, jag kommer högst troligtvis själv coacha min dotter en dag, om hon låter mig, och om hon vill spela basket. Men jag tror det finns många andra som vill, men inte vågar. Det handlar inte alltid om att du ska göra någon till en bra basketspelare, föreställ dig din känsla när du 10 år senare ser att personen vuxit upp och blivit en bra människa istället.

Funderar du på att bli coach? Sluta fundera, vi håller på med världens bästa sport, där du kan få lära dig religioner, synsätt och kulturer från hela världen! Det är bara att börja, för du behövs, ditt engagemang och din kärlek behövs, och du kommer att få tillbaka allt du ger.

Magnus Jason är 32 år gammal och började coacha när han var 17. Han gjorde ligadebut som assisterande tränare i Borås Basket när han var 25. Idag jobbar han som Trade marknadschef på Kärcher och som marknadschef i Borås Basket.

Dela inlägget