Lagspelet och enkelheten blev Northlands segerrecept

Northland Basket krigade hem sitt andra raka guld och gjorde det högst välförtjänt. Efter en säsong som inte bara gått i dur har de samlat ihop sig på ett föredömligt sätt i finalen. Laginsatsen och enkelheten blev det som avgjorde.

Om det var nerver eller att bensinen tog slut hos Udominatespelarna, eller möjligen en ren och pur kraftansträngning från Northlandspelarna, eller kanske en kombination av alltihop är svårt att säga. Men att Northland avslutade den rafflande fjärde finalen med 7-0 var till slut det som gjorde att SM-bucklan stannade i Luleå. Och särskilt kul var det att den så skadedrabbade Allis Nyström fick sätta sista spiken i kistan genom att kyligt sätta två straffar som blev finalens sista poäng.

Det var ju annars nära att Udominate mot alla odds hade lyckats vända finalserien efter de två inledande förlusterna. Efter att ha varit helt ute ur matchen i match 1 och 2 kom de till den tredje som ett helt nytt lag. Det tuffa försvaret var åter på plats, de satte tryck på Northlands bakplan, vilket var helt rätt medicin, de gick ned på en mindre rotation och försökte få ut mer av sina stora spelare.

Och länge och väl var ju också den fjärde matchen i Udominates händer, innan den under de två sista minuterna rann ifrån dem. De var ju också ytterst nära att de lyckats ta matchen till förlängning, när Zanonis trea tog i ringen och studsade ut. Med två matcher på två dagar var nog den gängse uppfattningen att det var fördel Northland i torsdagens match och det tipset gick ju in. Luleålaget har ju under säsongen varit mer intakt än sina motståndare, haft färre skador och därmed kunnat träna på ett bättre och mer kontinuerligt sätt.

Northland skall ha alla heder av att de lyckades upprepa SM-segern. Den här gången fick de kriga av hjärtans lust för att lyckas. Det var mer kamp än skönspel, men går det inte på ena sättet så fungerar det andra. Rent allmänt måste man säga att det spel som tilläts i de två sista matcherna inte var direkt njutbart. Att spelet blir fysiskt är i sin ordning, men när man måste ge sig in i ett vårdslöst krig blir det inte vackert. Men Northland klarade av det också.

Martina Stålvant bidrog i onsdagens match i hög grad till den avgörande vinsten. När Anna Barthold inte spelade på topp och när Langlois blev utfoulad i ett kritiskt läge i fjärde perioden, klev Stålvant fram och höll i styret för laget. Med vassa attacker, några fina skott och inte minst med 10/10 på straffarna bidrog hon med 20 poäng till sitt lag, där Katie Bussey var poängbäst med 24. Båda överträffades dock av Pamela Blomberg i Udominate, som sent i finalserien fick igång sitt skytte. Den här kvällen blev det 26. En högst bidragande orsak till Northlands framgång har också varit att ungtupparna Josefine Vesterberg och Allis Nyström blivit “stora” och visat att de kan tampas med internationella spelare som det ju finns gott om i Udominate.

Northland har genomgående i finalserien spelat mer som ett lag och med större trygghet. En viktig anledning är att de har en större enkelhet i sitt sätt att spela än finalmotståndarna. Med bara ett par enkla defensiva regler och ett ganska fritt anfallspel behöver man ju inte fundera så mycket på vad man skall göra. Tillman är ju inte coachen som komplicerar till saker och ting. Istället för att rita streck och pilar för stirriga spelare i time-outer, blir instruktionen ofta att “spela på bara”. Enkelhet leder ofta långt och ger ju inte minst större möjligheter att fokusera på andra väsentliga delar av betydelse för matchen och spelet.

Det förlorande laget, där “den eviga tvåan” Frida Aili nu tog silver i sin tredje klubb, tappade chansen att vinna guldet när de vek ned sig i de två första matcherna, i synnerhet i den första hemma. Kanske blev deras fall till slut alla de skador som de haft under säsongen, inklusive under finalserien, då några varit mer än halvskadade. Spelare för spelare borde de objektivt sett ha vunnit, men att de haft många spelare borta kortare och längre perioder har ju förstås haft en besvärande inverkan på ett flertal sätt, inte minst på träningen. Men sådant hör ju till spelet och ingen i Umeålaget har heller beklagat sig. De får nu slicka såren och försöka igen nästa säsong.

Dela inlägget