Dam-EM i basket 2017 i Sverige. Dröm eller verklighet?

Om alla bitar faller på plats kan Sverige bli spelplatsen för EM i basket för damer 2017. Det är ännu än lång väg att vandra, men det finns visst fog för optimism.

På Lasse Nordmalms visitkort står det numera “senior advisor”, Svenska Basketbollförbundet. När förbundets vårmöte beslutade att ge förbundsstyrelsen uppdraget att utreda förutsättningarna för Sverige att kunna stå som arrangör av EM i basket för damer 2017, blev det Nordmalm som fick uppgiften att genomföra en förstudie. När jag får tag på Nordmalm befinner han sig i Ungern för att förbereda marken för en svensk “invasion” i samband med EM nästa år.
– Målet är att det skall bli ännu fler svenskar i Ungern än det var på EM i Frankrike 2013. Vi är ute redan nu för att i samarbete med arrangörerna hitta förmånliga boenden i Ungern och skaffa oss förtur på biljettbokningar. Det är initiativ som arrangörerna gillar och som de skulle vilja tillämpa med fler länder, säger han till basketsverige.se.

På förbundets hemsida har man redan börjat ta in intresseanmälningar till nästa års EM. Förhoppningen är att en svensk “belägring” inte bara skall stötta och lyfta det svenska landslaget på plats, utan också bli ett rejält avtramp för 2017, då, om allt går väl, slutspelet kommer att gå av stapeln i Sverige. Mycket återstår ännu att lösa innan drömmen kan bli verklighet, men på ett generellt plan tycks förutsättningarna vara goda.
– Det beror på att de “stora” länderna, d v s Frankrike, Spanien och Turkiet, inte kommer att söka EM 2017. Alla tre har ju de senaste åren haft stora basketarrangemang och kommer också att ha det åren efter 2017. Vi har därför fått löften om att de kommer att stödja Sveriges kandidatur, berättar Nordmalm.

Kanske är 2017 ett unikt tillfälle för Sverige, av flera anledningar. Vi har just nu den bästa generationen av spelare någonsin, där flera av de främsta, såsom Eldebrinkarna och Halvarsson, förmodligen når sin peak som spelare runt 2017. Då har också de yngre, av de fina årgångarna 91-93, skolats in i seniorlandslaget och blivit etablerade på den internationella nivån. Vi borde alltså kunna förvänta oss ett svenskt landslag som är slagkraftigare än vi någonsin sett tidigare, och att i det läget få ynnesten att genomföra EM-slutspelet på hemmaplan vore förstås en gudagåva. En annan sak handlar om att EM efter 2017 sannolikt kommer att spelas bara vart fjärde år, istället som nu, vartannat. Med den modellen, alltså samma som tillämpas inom fotbollen, blir det alltså vart fjärde år fritt från internationella mästerskap (EM, VM, OS). Med den minskade frekvensen på EM-turneringar torde alltså konkurrensen om arrangörsskapet komma att öka avsevärt efter 2017.

Ett bättre läge för basketen att ta sig in i de svenska vardagsrummet är svårt att tänka sig. Redan EM-framgången 2013 flyttade fram de publika positionerna ordentligt. Drygt 130 000 tv- tittare är inga hisnande siffror i jämförelse vad de största kanalerna har på bästa tittartid, men för basketen är det anmärkningsvärda tal och för en förhållandevis liten kanal som TV 10 var det utmärkta noteringar.

En viktig del i Lasse Nordmalms arbete med att förbereda en svensk EM-ansökan har varit att föra diskussioner med de parter som med nödvändighet blir viktiga intressenter vid ett svensk EM-arrangemang, främst kommunerna på de tänkta spelorterna, men även förstås klubbarna.
– De viktigaste medarrangörerna är kommunerna och regionerna. Det är de som har den ekonomiska stabiliteten som krävs, de har arrangörsvanan, inte bara från idrottsvärlden, och många har en evenemangsstrategi som är politiskt förankrad, säger Nordmalm.

Nordmalm betonar att kommunerna har utvecklat sin kompetens när det gäller evenemang rent generellt. I takt med att svenska kommuner stått som värd för stora event på olika områden har man t ex lärt sig att beräkna intäkter som är förknippade med stora evenemang, och därmed också de kostnader som som man är beredd att stå för.

Diskussioner har förts med kommunala representanter på de möjliga spelorterna 2017, som är Malmö, Göteborg, Stockholm, Luleå, Södertälje och Norrköping. På tapeten var också Borås och Uppsala, som av olika skäl dock inte blir aktuella. Utgångspunkten är att matcherna skall spelas i arenor som tar minst 4000 åskådare, vilket i klartext innebär spel i hockeyarenor
– Alla de sex vi pratat med är mycket positiva, säger Nordmalm och påpekar samtidigt att brasklappen är ekonomin.

Utan tvekan är ekonomin den mest kritiska faktorn. När Sverige stod som värd för EuroBasket 2003 lyckades man inte alls i det avseendet. Såväl förbundet som de lokala arrangörerna drabbades av rejäla underskott. Det var bara Södertälje som klarade sig helskinnade från det äventyret. Ett nytt, liknande scenario, skall till varje pris undvikas. Därför blir lärdomarna från 2003 så viktiga. Nordmalm menar att förutsättningarna nu också är annorlunda och bättre:
– Då var det en rörig situation i FIBA Europe, som precis hade bildats som zon inom FIBA. I FIBA Europe finns nu en helt annan stabilitet och vana vid mästerskapsarrangemang. Och även i Sverige är situationen en annan, inte minst för att ekonomi och verksamhet är i balans i det svenska förbundet.

Södertäljes general den gången, 2003, var Kjell Östh, som senare också sydde ihop det U18-EM, som spelades i Södertälje 2009. Från Nordmalms och förbundets sida har det därför varit självklart att engagera Östh i processen kring 2017. Hans erfarenheter och kunnande har använts för att, som ett led i förstudien, göra ett förslag på lokal organisation. Östh har i detalj preciserat samtliga de roller och funktioner som krävs för att genomföra ett EM-arrangemang, angett ansvarsområden, uppgifter och numerärer. Kjell Östh menar att en oerhörd noggrannhet i den ekonomiska planeringen, och en fortlöpande kontroll och uppföljning av olika posterna, är a och o. Han berättar att den detaljerade budget han arbetade med 2003, var “kilometerlång”.

De ekonomiska förutsättningarna och villkoren för arrangören 2017 är ännu inte fastställda. Dessa ramar kommer att anges av FIBA Europe i januari, i den så kallade “biden”, det vill säga anbudsunderlaget. Historiskt har FIBA Europe haft långtgående krav med starka begränsningar för arrangörerna när det marknad och ekonomi, villkor som mer eller mindre bakbundit arrangörerna och deras möjligheter att agera. Mycket talar dock för att saker och ting är på väg att ändras i det avseendet. Generalsekreteraren i FIBA Europe, tjecken Kamil Novak, sägs ha en mer “arrangörstillvänd” inställning och strategi, och det förväntas nu komma till uttryck i anbudsunderlaget, något som FIBA Europe också har aviserat.

Bland annat har arrangörsländerna alltid ålagts att betala en väl tilltagen grundavgift till FIBA Europe. När Ukraina t ex tilldelades EM för herrar (som dock senare flyttades), sägs denna avgift ha varit flera miljoner Euro. Avgiften, kallad “hosting fee”, kommer att finnas kvar framöver, men beräknas för dam-EM 2017 uppgå till cirka 400-500 000 Euro. Att få ihop denna fee blir alltså en uppgift för det svenska förbundet och dess medarrangörer. Från FIBA Europes sida accepterar man endast ländernas medlemsförbund som sin motpart och som ensamt ansvarig gentemot moderorganisationen. Hur landsförbunden organiserar arrangemangen är dock upp till dem. Och även i detta avseende ser man i Sverige, inte minst med lärdomarna från 2003 som en viktig faktor, att upplägget måste förändras.

2003 agerade det svenska förbundet som beställare i en överordnad roll gentemot de lokala arrangörerna. Spelorterna fick då betala en avgift på 1 miljon till förbundet för att få arrangera och Södertälje skickade in en halv ytterligare för att få Sveriges grupp. Den här gången kommer man att lägga upp jobbet på ett annat sätt. Det blir mer fråga om att förbundet kommer att arbeta tillsammans med de lokala arrangörerna i vad som mer liknar ett partnerskap för att få ihop helheten. Det blir inte fråga om att fastställa avgifter för de lokala arrangörerna, säger Normalm. Han ser istället framför sig att att förbundet och medarrangörerna tillsammans bestämmer avgifter och villkor utifrån de olika förutsättningarna på spelorterna.

Men det finns förstås fler springande punkter än ekonomin, för att ett svenskt arrangemang skall kunna bli verklighet. En sådan rör själva det lokala arrangörsskapet. Nordmalm ser framför sig att ansvaret och arbetet lyfts ut ur förbundets och klubbarnas ordinarie verksamhet. Skälet är främst att ett arrangemang av denna storlek är svåra att genomföra parallellt med att den normala verksamheten måste fortlöpa. Kanske sker det i form av att bolag bildas lokalt och centralt. Södertälje drev t ex arrangemanget 2003 i ett bolag. Inget är dock ännu fastställt i det avseendet.

Ytterligare en springande punkt är att hitta projektledarna för arrangemangen, det vill säga den roll som Kjell Östh hade i Södertälje 2003 och 2009. Mycket talar för att dessa personer inte kan, eller skall, hittas i förbundets och klubbarnas, organisationer. Snarare är det kvalificerade människor med annytning till basketen i någon form som kan frigöras för att genomföra uppdraget. Utan klubbarnas medverkan på spelorterna är dock arrangemanget inte genomförbart, främst därför att det krävs ett stort antal volontärer, vilka företrädesvis hittas i klubbarna. Att hitta volontärerna är en verklig nyckelfråga, då det handlar om stora mängder oavlönat frvilligarbete. Och numerärerna som krävs är rejäla. Södertälje hade till exempel 2003 närmare 800 medverkande volontärer.

I nästa års dam-EM deltar 20 lag, men från 2017 blir det en återgång till 16. Skälet är främst att med 16 lag kan turneringen genomföras på färre dagar och det blir fler värdematcher för lagen. Det här är de tio speldagarna som EM skall vara år 2017:
16-18 juni: Gruppspel. Fyra grupper med fyra lag i varje.
20 juni: Åttondelsfinaler (gruppvinnarna går direkt till kvartsfinal).
22 juni: Kvartsfinaler.
24 juni: Semifinaler och placeringsmatcher 5-8.
25 juni: Final. Bronsmatch. Match om platserna 5-6.
Noterbart är att finalspelet sker under midsommarhelgen, med allt vad det kan innebära i publikt och medialt hänseende. Observera också att man tagit bort merparten av placeringsmatcherna. Det blir bara det antal matcher som krävs för att fastställa medaljerna och biljetterna till VM-kvalet.

På vilka orter matcherna kommer att avgöras är ännu en öppen fråga. Det kan hända att någon ort får arrangera mer än ett gruppspel, men klart är att orten där gruppspelet genomförs, också arrangerar åttondelarna. Från kvartsfinalspelet och framåt blir det dock bara spel på en ort, sannolikt i någon av städerna Stockholm, Göteborg eller Malmö.

Den modell som används för nästa års herr-EM, med gruppspel i fyra olika länder, blir inte aktuell för dam-EM 2017. Anledningen är att spelkalendern ändras från och med nästa höst. Kvalen kommer som bekant att avgöras under fönster i ordinarie säsong, och då alla länder, utom arrangören, kommer att delta i kvalspelet, anses det vara för mycket med fyra “fribiljetter”, eftersom bara 16 lag deltar i slutspelet. Helt osannolikt är det dock inte att Sverige kommer att dela arrangemanget med ett annat land om vi får förtroendet att arrangera 2017. Det blir upp till Sverige att avgöra detta.
– I så fall blir det ett av grannländerna. Vi för diskussioner med några av dem redan nu. Ett alternativ är att t ex Lettland, som ju arrangerade EM 2009, får ett gruppspel 2017, säger Lasse Nordmalm.

Processen för att bestämma vilket land som får arrangera turneringen tar fart efter nyår. Den tidplan som gäller för en eventuell svensk ansökan är denna:
Januari: FIBA Europe skickar ut bid-underlaget.
Januari-Mars: Preliminärt beslut om att ansöka tas av SBBF. Beslut måste också tas i kommunerna, och den gemensamma svenska bid-processen måste genomföras för att fatta det definitiva beslutet om att ansöka.
Mars-April: Personal från FIBA Europe besöker spelplatser och spelorter.
Juni: FIBA Europe fattar beslut om vilket land som får svara för arrangemanget. Beskedet skall komma innan EM 2015 startar (11 juni).

Så här långt ser de svenska förberedelserna ut att vara i fas, och det spirar en viss optimism om möjligheterna att lyckas. Några större risker, i synnerhet ekonomiska sådana, kommer man dock inte att ta. Vid sidan av medarrangörerna, främst kommunerna, blir det helt nödvändigt att hitta rätta och tillräckligt många partners, företrädesvis sponsorer med finansiella muskler, för att säkra arrangemangen. Viktigt blir också att hitta en bra strategi och nivå för biljettpriser. Senast nästa sommar vet vi alltså om den svenska drömmen om att få arrangera EM 2017 blir verklighet.

Dela inlägget