Det är alltid svårt att inte jämföra något som påminner om något annat. Ännu svårare att inte jämföra två personer som härstammar från samma område och för sig nästintill identiskt. Toni Kukoc är en legend i basketsammanhang och Nikola Mirotic är inte långt ifrån att börja gå den väg som kroaten en gång banade för. Både Kukoc och Mirotic mäter 208 centimeter över havet och har ”mognat till” på seniornivå i Europa. Deras främsta egenskaper är en spelförståelse som sträcker sig högt över genomsnittet och en förmåga att skjuta från varenda centimeter längs trepoängslinjen. Det Toni Kukoc en gång var för Chicago Bulls kan Nikola Mirotic komma att bli – en rollspelare som snuddar vid epitetet ”nyckel”. Han kan bli det eftersökta andra- eller tredjealternativet många NBA-lag drömmer om. Den sista kulan i Chicago Bulls nästintill fulladdade magasin. Hypen kring den före detta kroatiska landslagsmannen var dock större, då nämnde spelade två matcher mot det amerikanska landslaget och således exponerades för den breda massan. Nikola är betydligt mer okänd i USA, trots det faktum att han har haft en nästintill lika triumfartad karriär som Toni. Kukoc vann Euroleague tre gånger med Jugoplastika Split. Mirotic blev utsedd till den spanska ligans MVP förra säsongen och har förlorat två raka Euroleague-finaler. Det var ändå nära att 23-åringen stannade ännu ett år i Madrid – en stad han bott i sedan 15-års ålder – men en lön på $17 miljoner över tre år var för lukrativ för att diskuteras. När Kukoc skrev på för Bulls var det för att han ville mäta sig med de bästa. Vi kan dra en parallell till Mirotics karriär, då denne har blivit utsett till Euroleagues Rising Star två gånger och dominerat på ungdomsnivå i såväl Europamästerskap som Världsmästerskap. Tiden är inne att han går från att vara en kontinentalt erkänd talang till att bli en världsstjärna. Det var efter Michael Jordans första ”three-peat” och avsked som Toni Kukoc anlände till ett lag som hade vinnarmentaliteten inbränd i väggarna. Detta hjälpte således kroaten, efter att ha blivit accepterad av både Scottie Pippen och Michael Jordan, att vara en förlösande variabel i ekvationen som bärgade ytterligare tre titlar till ”The Windy City”. Han blev även utsett till ”6th man of the year” 1996 – där hans uppoffrande spel var lika nyttig på samtliga positioner på golvet. Nikola Mirotic är något långsammare men fysiskt starkare. Båda spelarna är lika bra tekniskt som mentalt och väldigt rörliga för sin längd. Den största skillnaden är att den neutraliserade spanjoren måste anpassa sig till en hårdare spelidé än den som Pablo Laso förespråkade. Tom Thibodeau gillar inte nödvändigtvis att använda sig av rookies i sin rotation, men 23-åringen är nog övertygad om att han kan ändra på hans (o)vanor. Till skillnad från Kukoc är Mirotic en vandrande föreställning. Han är en explosion av eld och färger – en levande show som aldrig slutar brinna. Det har varit svårt att anpassa sig till tempot i USA, att gå från 90-minutersträningar till de som varar i över tre timmar. Ändå slår han sig för bröstet lika hårt varje gång han sänker en trea. För om det är något som är signifikant för Nikola Mirotic så är det att han är på rätt väg. Den Toni Kukoc en gång vandrade själv.

När historien upprepar sig

Det är alltid svårt att inte jämföra något som påminner om något annat. Ännu svårare att inte jämföra två personer som härstammar från samma område och för sig nästintill identiskt. Toni Kukoc är en legend i basketsammanhang och Nikola Mirotic är inte långt ifrån att börja gå den väg som kroaten en gång banade för.

Både Kukoc och Mirotic mäter 208 centimeter över havet och har ”mognat till” på seniornivå i Europa. Deras främsta egenskaper är en spelförståelse som sträcker sig högt över genomsnittet och en förmåga att skjuta från varenda centimeter längs trepoängslinjen. Det Toni Kukoc en gång var för Chicago Bulls kan Nikola Mirotic komma att bli – en rollspelare som snuddar vid epitetet ”nyckel”. Han kan bli det eftersökta andra- eller tredjealternativet många NBA-lag drömmer om. Den sista kulan i Chicago Bulls nästintill fulladdade magasin. Hypen kring den före detta kroatiska landslagsmannen var dock större, då nämnde spelade två matcher mot det amerikanska landslaget och således exponerades för den breda massan.

Nikola är betydligt mer okänd i USA, trots det faktum att han har haft en nästintill lika triumfartad karriär som Toni. Kukoc vann Euroleague tre gånger med Jugoplastika Split. Mirotic blev utsedd till den spanska ligans MVP förra säsongen och har förlorat två raka Euroleague-finaler. Det var ändå nära att 23-åringen stannade ännu ett år i Madrid – en stad han bott i sedan 15-års ålder – men en lön på $17 miljoner över tre år var för lukrativ för att diskuteras.

När Kukoc skrev på för Bulls var det för att han ville mäta sig med de bästa. Vi kan dra en parallell till Mirotics karriär, då denne har blivit utsett till Euroleagues Rising Star två gånger och dominerat på ungdomsnivå i såväl Europamästerskap som Världsmästerskap. Tiden är inne att han går från att vara en kontinentalt erkänd talang till att bli en världsstjärna.

Det var efter Michael Jordans första ”three-peat” och avsked som Toni Kukoc anlände till ett lag som hade vinnarmentaliteten inbränd i väggarna. Detta hjälpte således kroaten, efter att ha blivit accepterad av både Scottie Pippen och Michael Jordan, att vara en förlösande variabel i ekvationen som bärgade ytterligare tre titlar till ”The Windy City”. Han blev även utsett till ”6th man of the year” 1996 – där hans uppoffrande spel var lika nyttig på samtliga positioner på golvet.

Nikola Mirotic är något långsammare men fysiskt starkare. Båda spelarna är lika bra tekniskt som mentalt och väldigt rörliga för sin längd. Den största skillnaden är att den neutraliserade spanjoren måste anpassa sig till en hårdare spelidé än den som Pablo Laso förespråkade. Tom Thibodeau gillar inte nödvändigtvis att använda sig av rookies i sin rotation, men 23-åringen är nog övertygad om att han kan ändra på hans (o)vanor.

Till skillnad från Kukoc är Mirotic en vandrande föreställning. Han är en explosion av eld och färger – en levande show som aldrig slutar brinna. Det har varit svårt att anpassa sig till tempot i USA, att gå från 90-minutersträningar till de som varar i över tre timmar. Ändå slår han sig för bröstet lika hårt varje gång han sänker en trea. För om det är något som är signifikant för Nikola Mirotic så är det att han är på rätt väg. Den Toni Kukoc en gång vandrade själv.

Dela inlägget